2019-06-22
Sista dagen på en festival är alltid lika vemodig. Bubblan som hållit en åtskild från, verkligheten där dagarna enbart kretsat kring vilka band man ska se och saker som bör förbli onämnda ,får ett abrupt slut. Copenhells firande av sina tio år som festival kanske inte var det mest storslagna, men banden var utan tvekan det.
While She Sleeps
Att vara ett av de första banden på en festivals sista dag är en lott ingen vill få. Britterna i While She Sleeps skiter fullständigt i vilket och publikhavet kommer snabbt igång. Femmans växel är i redan från start och den som står i vägen för ångvälten får antingen flytta på sig eller skylla sig själv. Moshpits är ett återkommande tema på Copenhell och detta är inget undantag. Bakfulla metalfans i alla åldrar kastar sig glatt in utan att pausa mellan låtarna. Variationen på låtarna är stor och igenkännande rop hörs med jämna mellanrum. Trots att uppträdandet äger rum på festivalens minsta scen så spelar musikerna som om det vore på den största. Genom att vägra identifiera sig med en viss genre låter bandet lyssnarna själva bestämma vart de platsar. Det är röjarvänligt samtidigt som det är brutalt vilket utnyttjas till max. Allt som är fel med världen kastas rakt i ansiktet på publiken med arga growl och piskande riff. Maxgränsen för vad publikvolymen tål prickas in under de avslutande partierna och det är en halvt massakrerad massa som till slut finner styrkan att släpa sig från platsen.
Betyg: 8/10
Amon Amarth
Sveriges stora stolthet inom Death metal är lika kända för sina pampiga scenshower med eld, vikingar som slåss och stora havsmonster som sina slagkraftiga låttexter. Det märks att det finns många Amon Amarth-fans i publiken och de flesta har anammat vikingatemat till fullo. Ölen sveps ur dryckeshorn och det bjuds på både First Kill samt material från nya skivan Berserker (2019). Flyhänta gitarrer och bastanta trummor kallar fler och fler till området som får bevittna det teatraliska uppträdandet. Inlevelsen hos sångaren Johan Heggoch vänner är total. Med Amon Amarthvet man vad man får och även om det är tryggt så är det kvalitetssäkrat.
Betyg: 7/10
Rob Zombie
Att Rob Zombie är en rockmusiker som det inte går att sätta upp gränser för har gått få förbi. Spelningen inleds med ett tal om Christiania och de preparat som går att tillgå där och fortsätter lika provocerande med sexuella anspelningar och drogrelaterade tal. Halvnakna kroppar är ett återkommande tema på de uppställda skärmarna som snabbt glöms bort när gitarristen John5 gör sin entré. Till skillnad från den sliskiga basisten med det passande namnet Piggy D så ökar John5 kvaliteten på musiken markant. Med sin fingertoppskänsla skapar han stabilitet där det annars hade blivit för mycket trams och möts av en orubblig respons från publiken genom sitt strängbänderi. Det finns ingen återhållsamhet att vänta och konserten är nära att övertändas närRobvisar upp sina danssteg. Living Dead Girl är lika väntad som alltid och likaså Helter Shelter och Get Your Boots On! That´s the end of rock and roll. Det är kort sagt ett snuskigt snyggt och allomfattande framträdande som vittnar om att det går alldeles för fort när man har roligt.
Betyg: 9/10
Dimmu Borgir
Redan från start läggs ribban på en onaturligt hög nivå av Black metal musikerna. Oavsett om medlemmarna är iklädda sina scenkläder och är sminkade eller står i sina vanliga kläder så har man fortfarande ett band som levererar mer än de flesta nykomlingar kunnat drömma om. Sju års tystnad har gjort bandet gott och nya albumet Eonian (2018) har återigen satt bandet högt upp i black metal-rangen.Charmen ligger inte bara i inlevelsen i scenpersonligheten eller den teatraliska föreställningen med extra allt. Allt från hur sångaren Shagrath iskallt sätter sin egen prägel på genren till keyboardisten Gerlioz ödesmättade klinkande är märkbart uttänkt i minsta detalj. The Unveiling passar lika bra som Gateways och det känns som att tiden står stilla medan vi deltar i denna satanistiska mässa. Ekande riff slår okonstlat och sofistikerat mot den melodiska råhet som är gruppen personifierad. En övergripande och närvarande energi med inslag av mörk elegans mynnar ut i en riktigt spektakulär ritual som bryskt tar slut när mörkret äntligen börjat falla.
Betyg: 10/10
Scorpions
När man förvaltar ett arv som den första vågen av rock så förväntas man göra det på ett respektfullt sätt.Scorpionslyckas med det som borde vara omöjligt, nämligen att fullkomligt slakta sina egna fulländade klassiker. Sångaren Rudolf Schenker borde ha pensionerat sig för länge sedan istället för att anta utmaningen med att lära sig nya låtar. Det är mer prat än sång och orden når inte alls fram. När det är dags för Wind Of Change och Send Me An Angel får publiken göra större delen av jobbet och allsången i varierande tonarter är sorligt nog snäppet bättre än vad Rudolf själv lyckas åstadkomma under kvällen. Inte ens trummisen Mikkey Dee lyckas dränka försöken att uppbåda något som kan liknas vid annat än kraxig kråksång. Gitarristerna Klaus Meine och Matthias Jabs tafatta försök att rädda spelningen med långdragna solon och överdriven munterhet är sista spiken i kistan. Det kommer inte som någon större chock att bandet sjunger på sista versen. Att de däremot låter sina klassiker massakreras (och alla minnen kopplade till dem) frätas bort skapar ett mindre trauma. Det är dags att stänga kistan och begrava det som en gång var ett av vår tids största rockband innan det enda som finns kvar är besvikelse och artighetsapplåder.
Betyg: 2/10
