I ca 20 år har den kanadensiska rockgruppen Danko Jones uppriktiga attityd tilltalat en publik som har varit dem trogna. Med snart 7 fullängdsalbum i ryggsäcken tågar trion på med sin klämchecka rock ’n’ roll. Trots musikens enformiga låtuppbyggnader, med simpla val av ackord och rättframma texter, visar trion att de fortfarande har mycket kvar att leverera. Kanadensarna är dessutom inte rädda för att skapa något nytt av det gamla. Detta är bara några få av de saker som kommer på tal när basisten John Calabrese besöker huvudstaden. Trots det gråa februarivädret berättar John gladeligen om sin relation till Sverige, rasism och nya plattan Fire Music.
Försöker ni rikta er musik i allmänhet till någon speciell målgrupp i samhället?
-Nej, vi släpper helt enkelt bara våra skivor. Vi är ett rockband och vi gör rockmusik. Vi är inte U2. Vi försöker inte att rädda världen. Människor kan komma till våra spelningar och glömma bort sina arbetsveckor för en timme. Det är en bra grej med vår musik. Det ska vara roligt. I slutändan ska man bli glad och ha kul. Jag tror det kan hjälpa folk i vardagen med jobb och dylikt. Nu låter det i och för sig väldigt simpelt, men det är så vi arbetar.
Danko Jones nya platta Fire Music bjuder på något mer än de tidigare produktionerna. På samtliga Danko Jones-plattor finns starka stråk av melankoli och hämnd. På den senaste fullängdaren finns även intressanta dynamiska byten som närmast ger en som lyssnare lust att ta till knytnävarna.
-Idén med nya skivan är att vi inte har vikit av från vad vi har gjort förut. Vi har många låtar som släpper lös mycket energi. Många av dem är också något som jag kanske inte skulle kalla aggressiva, men som åtminstone hamnar inom den kategorin. Det nya albumet är som en samling av det bästa vi har gjort, men med nya låtar. På sätt och vis kapslar detta in i princip allt bandet handlar om. De nya låtarna försöker vi skriva i samma ådra som de gamla låtarna.
-När det kommer till den här skivan så finns det ett antal spår som uppkom ganska tidigt. There’s Gonna Be A Fight Tonight och Body Bags är några exempel på där denna aggressiva energi förekommer men som även sätter tonen för den här plattan. Mycket av musiken blir då aggressiv och har genererat Fire Music på plattan. Det är som man har satt eld på hela grejen. Om det var ballader skulle vi inte direkt kalla plattan för Fire Music.
Varför råder den här aggressiva andan i er musik?
-Jag vet inte, det är väl för att vi är konstant förbannade. All ilska samlar vi in för att omvandla det till musik. När man träffar vår sångare/gitarrist Danko Jones och mig märker man att vi är två avspända typer. Musiken är dock vårt utlopp för dessa sorters känslor. Förhoppningsvis har det samma effekt hos andra människor också.
Danko lägger även med jämna mellanrum upp artiklar på The Huffingtonpost. Med rubriken ”Don’t support this heavy metal racist”, debatterade gitarristen om den överhängande ironin mellan black metal-musikern Varg Vikernes och hans fans. Danko redogör främst för fenomenet med att människor av ett flertal olika etniciteter hyllar Vargs musik. Vad de inte tycks vara medvetna om är Vikernes Neo-nazistiska bakgrund.
-Jag har själv inga märkvärdiga erfarenheter när det kommer till att bli utsatt för rasism. Man kan inte jämföra med det som många andra går igenom. Invandringen, som pågår ute i världen, är ingen situation som jag själv någonsin har befunnit mig i. Jag skulle inte vilja sätta någon av oss själva på samma nivå som många andra människors problem. Särskilt inte här i Europa.
Är debatten om invandring och rasism någonting du ägnar dig åt privat?
-Javisst, varför inte. När jag fortfarande gick i high school medverkade jag på Rock Against Racism-konserterna. Jag är dock inte så involverad i mänskliga rättigheter längre. Jag gör självfallet det lilla jag kan, men inte så mycket mer än så. Det är bara mina val i livet. Jag försöker reflektera över mina livsval och vad jag skulle vilja se för förändring.
-Många av våra kompisar från Bergen och Norge överlag kontaktade Danko efter att artikeln hade publicerats. De var väldigt tacksamma över att han hade skrivit detta. Det framkallade lite ljus till uppmärksamheten.
Ni verkar ha en väldigt bra relation med Sverige och den svenska publiken.
-Det är väl för att vi har lite av en historia med Sverige. Utan att förolämpa någon tror jag att den svenska publiken är mer intellektuell. Den kommer i kontakt med många saker och det är en positiv aspekt. Folk verkar dessutom gilla hårdare musik här. I nordiska länder som Norge och Finland har vi fått i princip samma uppskattning. Detsamma gäller i Tyskland och Benelux. Vi har överlag mötts av bra respons. Förhoppnings håller detta i sig även med denna skiva. Jag har alltid vetat på något sätt att det här kommer att bli en bra platta. Jag är nöjd med varenda låt från början till slut. På förra skivan tvekade jag på om folk verkligen skulle gilla den. Det var vissa låtar där det kändes mer kritiskt. På den här är det dock ingen tvekan.
-Fire Music är som en naturlig fortsättning på Below the Belt (2010). På den ansvarade jag och Danko för den vägledande kraften. Nu medverkar Rich Knox, som är vår nya trummis. Hans medlemskap har bidragit mycket till varför den här skivan känns så pålitlig. Harmonin mellan oss tre var nämligen så bra under processen. Det är lite lustigt när man tänker efter. Trots att det finns en god stämning mellan musikerna så kan man fortfarande göra aggressiv musik. Vi slösade aldrig bort någon tid med att exempelvis hantera någons ego i studion. På senaste skivan var det exempelvis störningar i kemin och då tappar man ibland fokus. Det som att ha den där kompisen som aldrig vill gå ut. Efteråt undrar man varför man då slösade bort all sin tid på att tänka på honom.
Er musik har alltid känts väl sammansatt och komplett. Beror det på bandkemin?
-Om vi snackar om Fire Music så tror jag det. Vi försöker verkligen att göra musiken fokuserad från början till slut, vilket jag tycker att vi har lyckats med den här gången. Varje låt står för sig själv men funkar ändå bra tillsammans. Jag kan knappt vänta på att folk ska få höra den här skivan och höra oss spela låtarna live. Detta är nämligen den enda platta där jag skulle kunna gå med på att spela alla låtar igenom live. Den känslan har vi aldrig haft med någon annan skiva tidigare.
Text: Jill Wrethagen
