High Roller Records
Släpps 26 januari
När Göteborgskvartetten Deadheads är tillbaka med nytt material finns ingen tid att hämta andan. Liksom de två tidigare albumen är This One Goes to 11 en ren uppvisning i hur man bäst producerar högenergisk klassisk rock’n’roll. Soundet som de slipat på sedan starten 2011 börjar verkligen sätta sig och befäster Deadheads position i Göteborgs rockscen.
Det inledande spåret Black Out är en rapp, dynamisk och energisk dänga som ger en försmak på vad som komma skall. Men, låtens riff är kusligt lik riffen på My Demons på 2014 års debut This Is Deadheads First Album (It includes electric guitars). Tyvärr har Deadheads inte några problem med att återanvända tidigare riff och solon. Det händer lite för ofta för att det ska bli spännande. Undantaget är balladliknande (i Deadheads mått mätta) Too Lost To Be Found. Här kommer sångaren Manne Olanders hesa, soul-aktiga röst fram och ger låten en annan dimension. Definitivt albumets höjdpunkt.
This One Goes to 11 är ett tajt och välproducerat album som får det att rycka till i benen. Guldkornen är många vilket nästan är synd eftersom de liknar varandra och tappar glans. Jag såg framemot fler överraskningar men blev övermätt på den klassiska rocken en bra bit innan sista riffet ebbade ut.
Betyg: 7/10
Spår:
1. Black Out
2. Don’t Mind the Ghost
3. Somebody Along The Way
4. Manic Mondays
5. Too Lost To Be Found
6. The Plan
7. Instant Control
8. 2 Steps Into The Fall
9. Lucifer
10. My Time
11. Status Low
Medlemmar:
Manne Olander – Sång och gitarr
Rickard Hellgren – Gitarr
Olle Griphammar – Bas
Tim Ferm – Trummor
