Datum: 2015-01-27/28
Underground-scenen är något som ska främjas och stödjas, men kanske framförallt är den mer än värd att få utvecklas. Och om det är någonstans detta blir tydligt så är det på eldsjäls-evenemanaget Death Kills Festival. En festivitet som bejakar de små banden och erbjuder dem ett högkvalitativt forum där de kan visa upp sig. Det är svårt att inte enbart beskriva arrangören Fredrik Svensson i hyllande adjektiv med med en så välorganiserad tillställning förtjänar han en guldmedalj. För i daganra två inbjöds folk och fä till Bryggersalen för att bevittna allt från bitig speed metal till bloddränkt death metal.
Conflagrator är den där thrash metal kvartetten vars Bay Area-influerade tongångar bara blir tightare och tightare för varje spelning. Att de sedan inte bjuder på ett häpnadsväckande framträdande är en bagatell, snarare sitter problematiken i att musiken inte är så intresseväckande som man kanske kunde önska. Musiken är bra men bjuder på ytterst liten variation. Dock snor-tight och ett klart framsteg från tidigare spelningar.
Ibland får kvällens största överraskning avsluta en spelning och ibland får den inleda en spelning. I Obscyras fall hamnar de mitt i spelordningen, men beter sig som om de stod för den grandiosa finalen. Med ena benet i thrahs metal och det andra i death metal bjuder de upp till ett svängigt högintensivt framträdande som lämnar fler än undertecknade mållös. Att turnén i östeuropa har gett bandet en välförtjänt dos kaxighet är en underdrift. Med bredbent attityd och aggressivitet är det här ett band som HAR framtiden för sig.
Nattas är väl ett band som knappast behöver en närmare presentation. Med Mike Wead(King Diamond) bakom gitarren och Ronnie Bergerståhl(Grave) bakom trummorna har det knappast handlat om några dunungar på scen. På grund av sjukdom har dock Ronnie ersatts av vikarie vilket gör att lite av kvartettens karaktärsmässiga sväng har fått sig en törn. Däremot är, som vanligt, det karaktäristiska teatraliska mellansnacket från sångaren Kacper Różański intakt. Vilket tyvärr drar ned tempot allt för mycket för att bandets black/death metal ska fall i god ton hos lyssnarna. Att bandet inte är på topp är ett smärtsamt faktum. Åh andra sidan är Where is your God? ett alltid lika välkommet inslag i låtlistan.
Mer livebilder på Nattas hittar du här – länk
På grund av stridigheter med sömn och lokaltrafik missade undertecknade Corrosive Caracas som fick inleda dag två. Istället blev det Inisans vars råa death metal snarare agerade knogsmocka än väckarklocka. En ny bekantskap men samtidigt en ytterst trevlig sådan. Ett skelettförsett mickstativ och en söt doft av rökelse må tillhöra vanligheten snarare än undantagen inom dagens extrem metallen. Samtidigt blir det aldrig taffligt. I ärlighetens namn tillhör gruppen en av de få med denna tematik som inte balanserar mellan fantastiskt och fånigt. De håller sig stadigt till den förstnämnda kategorin och levererar en show som mer än väl sätter standarden för resten av kvällen.
Mental Cell är en nybildad trio som må lira helt godkänd dödsmetal men som tyvärr lyckas göra den både totalt ointressant och repetitiv. Det svänger men det är fler än jag vars uppmärksamhet börjar svänga åt andra håll. Den där ölen ser god ut, merchendiseståndet bjuder på en intressant syn etc. Jag vill gilla Mental Cell men det måste till lite mer än standardiserad döds av dussintalet för att det ska kunna bita till i reptilnerverna.
När festivalen beskriver ett band som ”galningar som spelar pervers death metal” förväntar sig i alla fall jag att bandet ska leverera stordåd på scen. Jag vill se kräk, blod och ond bråd död som toppar allt annat. Ja menar, varför fick bandet annars följa med Grave och Entombed A.D. ut på turné? Kanske är förväntningarna helt enkelt för höga. Repuked är bra, riktigt bra och de första två låtarna känns som att bli fastnaglad i golvet. Sedan kommer det där Unleashed-syndromet fram: musiken är bra men blir allt mer enformig ju mer man hör av den. Tighthet på scen och intensitet räddar helt enkelt inte upp spelningen. I lagom doser är detta svinbra men med en sådan mätande låtarsenal är jag snart allt för välfylld för att kunna ta in mer.
Klassisk döds från 1993 med allt för mycket attityd på scen eller bara en frontman som är lite väl kaxig för sitt eget bästa? När Nominon headlinar blir det med besked och även om undertecknade finner sångaren Henke Skoogs mellansnack lite allt för nedgrottat i kiss-och bajsåldern så njuter publiken mer än väl. Vilket är förståeligt. Bandet spelar i högsta division. Att beskriva deras dödsmetall som en upprepad omgång med knutna nävar och knogjärn räcker inte. Med ilskna bisvärmsriff och äckligt taktfast trummande är det som att gå tio ronder i ringen med blodsfylld fradga i munnen. Egentligen är hela framträdandet en röd dimma av välbehag, ända tills Henke får för sig att skicka ut en glasflaska i publiken som tyvärr hittar hem i en kvinnas höft. Någonstans där övergår showen från fantastiskt brutal till att lämna en bitter eftersmak i munnen. Nog för att bandet visar upp krigiska scenpersonligheter men någon måtta på rockstjärneattityden får det faktiskt vara.
Mer livebilder hittar du här – länk
Text och foto: Cecilia Wemgård
