Deathember är ett band som har fått väldigt mycket uppmärksamhet i Stockholms undergroundscen de senaste två åren och har fått ett rykte om att vara en snortight och hårt slående liveakt. Bandet släppte förra året en demo på tre låtar som fick ett väldigt varmt mottagande från fansen och öppnade en hel del dörrar. EP:n A Thousand Flatlines innehåller dubbelt så många spår som den tidigare nämnda demon.
EPn är väldigt hypad och det pratas mycket gott om den, men är den lika bra som folk säger att den är eller är det bara skitsnack? Faktum är att jag faktiskt är väldigt imponerad. Vi fick tidigare höra singeln The Linear Act med gästsångaren Mikee Goodman (ex. SikTh) och det slutade med att jag lyssnade på låten på repeat i ett par timmar. Frågan är nu bara om resten av EPn är lika bra. Alla låtar håller inte samma kvalitét som t.ex. Crash And Burn som blir lite tråkig efter några lyssningar, men resten av spåren är riktigt bra. Favoriterna är utan tvekan Scapegoat och Projection of Reality.
Tycker du om modern metal med mycket överraskningar och riktigt mysigt gung så föreslår jag att du klickar in dig på Spotify och lyssnar på A Thousand Flatlines ett par gånger. Den kan vara lite svårsmält till en början, men ge den en chans så slår jag vad om att ett par låtar kommer fastna i huvudet.
Om jag skulle vara tvungen att beskriva A Thousand Flatlines med ett ord så skulle det utan tvekan vara hyperaktiv. Varför? Lyssna så förstår du vad jag menar.
Bäst: Scapegoat
Sämst: Crash And Burn
Betyg: 7.5/10
//Ahmed Jelaca
