Going Postal (Violent Groove Music Group)
Track-list:
1. Going Postal
2. Spirals
3. Quietly
4. Unending thirst
5. Let us flip a few pages back pt. 1
6. Where I evade pt. 2
7. The Deprevation pt. 3 (feat Daniel Ädel)
8. Repeat & Remind
Deathember är ett metalband från Huddinge som inte visar någon nåd för vad som komma skall. Sedan deras start med demon Ignorance is bliss och EPn A Thousand Flatlines har det lyst igenom till vilken nivå de vill ta sin musik genom att visa framfötterna och vad de går för. På skiva levererar bandet med aggressivitet och under deras liveframträdanden är det mycket springande och hoppande. De har även satt spår i sina fans genom att ge dem en kväll med mycket groove och en nackspärr de sent ska glömma. I och med deras växande popularitet har de släppt deras första album vid namn Going Postal.
Det som har skett inför Going postal är att sångaren Tobias Sandin (Spectra, Ex-Comrades of mine) har lämnat Deathember och platsen har ersatts utav Simon Tarasewicz på sång.
Skivans inledning levereras som en käftsmäll med titelspåret Going Postal, redan här hör jag att det är en liten skillnad från tidigare släpp. Det är ryckigare riff och strukturer, det är också mer groove än någonsin och dessutom känns det som att musiken är snäppet gladare än tidigare. Skivan är fylld av tunga riff och en hel drös med riktigt intressanta sektioner och jag hör att alla låtar har ett gemensamt mål – att de skall fästa sig på hjärnhinnan. Med andra ord kan man säga att det är konstant aggressivitet blandat med viss allsångsvänlighet, bland annat i låten Quietly där man kan höra ett försök till att få en stark medryckande refräng (den typ där det är bäddat för att få en publik att skrika med).
Det finns gott om ambient och melodiska delar i Going Postal och det ger skivan ett annat sorts ljus i ljudbilden och jag känner mig svag när de visar sig i ljudspektrumet och ekar in i nästa låt. Dessa delar är tydligt starka mellan Let Us Flip A Few Pages Back och Where I Evade.
Precis som på A Thousand Flatlines så finns det gästspel på skivan, låten The Deprivation gästas utav Daniel Ädel från Vildhjarta och Hailing Down bjuder på ett gästsolo från Ralph Santolla (Ex-Deicide, Obituary)
Det finns en hel del ilska i både instrument och sång genom hela Going postal. Deathember lyckas med konsten att ha ett kontrollerat kaos i sin musik och de visar att de är fullt kapabla till att använda detta till sin fördel. Det som får mig att uppskatta skivan är inte bara det att den är fylld utav snygga riff och sköna solon, utan även att det samtidigt är ös och högt tempo. Det känns som att Deathember måste ha varit väldigt inspirerade när de komponerade låtarna, för jag finner det inspirerande att själv lyssna på dem med alla dessa konstanta galenskaper de häver ur sig.
Det enda som får mig att bli lite fundersam är att det ibland känns som att det kan bli lite endimensionellt. Det händer inte ofta under Going Postal’s 36 minuter långa bärsärkargång i CD-läsaren, undantaget är låten Quietly som är den enda låten på skivan som är märkbart svagare än de resterande låtarna. Det känns som att Deathember försöker tjata in refrängen in i lyssnarens huvud snarare än att göra hela låten minnesvärd.
Deathember har visat sig kunniga i att göra låtarna intressanta nog och jag har själv inte kunnat sluta lyssna på plattan förrän den har nådde sitt slut (och sedan ett par gånger till).
Jag att skivan är fylld av intressanta låtar och jag kan nog lova att det här inte kommer att bli det sista vi ser utav Deathember. De har redan visat tillräckligt för att ta kliveet ifrån att vara ett lokalt band till ett större och växande undergroundband, och förhoppningsvis kommer de att ge sig ut i världen inom en snar framtid.
Bäst: Repeat & Remind
Sämst: Quietly
Betyg: 8/10
Skriven av: Gabriel Hökén
