På grund av problem med ankomsten till Sverige kliver Def Leppard på scenen vid 22:45, aningen försenade. Men vad gör det? Publikens jubel går inte att ta miste på och till tonerna av Sweet-covern ”Action” tar sig bandet an Helsingborg. Om det var någon som tog illa upp av förseningen är det i såna fall förlåtet när alla de 4043 personer som tagit sig till Sofiero Slott denna kväll tar ton i ”Animal”.
Bandets ljus- och scenshow gör att man omedelbart slungas tillbaka in i 1980-talet. Vad som slår mig mest är att trots förseningen så visar bandet upp en sådan energi och vilja. Cancersjuke Vivian Campbell ler sig igenom gitarrspelandet tillsammans med sin kollega Phil Collen. Joe Elliot slungar omkring med mickstativet och en fastbunden bandana samtidigt som han tonsäkert sjunger sig igenom materialet. Om det hade varit så att övriga i bandet visar brist på energi så hade basisten Rick Savage ändå haft tillräckligt för allihopa, jag undrar om han överhuvudtaget stod stilla på scen? Sen kan jag inte låta bli att förundras över Rick Allen och hur han arbetar med trummorna, när han en bit in i spelningen reser sig upp med ett leende och högerarmen i luften så blir jag gråtfärdig – En sann hjälte som gjort det omöjliga möjligt.
Def Leppards hitlåtar klaras av en efter en och dessvärre går allting alldeles för fort, troligtvis på grund av förseningen. Låtar som ”Love 
Bites”, ”Hysteria” och ”Pour Some Sugar On Me” skapar inte bara ett skyhögt jubel och allsång utan även en klunga av dansande kvinnor och män i mina föräldrars ålder. Stämningen går inte att ta miste på och jag ler flertalet gånger. En känsla av eufori sprider sig samtidigt som jag sjunger med i ”Let’s get rocked” och totalvägrar att dansa med herren bredvid mig.
Ljudet under bandets spelning var lite som en berg- och dalbana, stundtals havererar det. Men tanken på det försvinner lika snabbt som den uppstod, för kvällen är magisk och Def Leppard är omänskliga. Egentligen bjuder de inte på något utöver det vanliga, det mesta är simpelt. Men det behöver inte vara extravagant, det behöver inte vara modernt. Det kan bara vara ett försenat Def Leppard som gör det simpla till något fantastiskt, för det är precis det som imponerar.
Kvällens bästa nummer är ”Armageddon It” tillsammans med ”Hysteria”, som utan tvekan gör sig bra live. När bandet har klivit av scenen dröjer det ett tag innan de kommer tillbaka men när de väl gör det så är det till tonerna av ”Rock of Ages” och ”Photograph” som får igång publiken igen. Strax efteråt kliver man upp och förklarar att man har fått tillåtelse för ännu en låt: ”Wasted” – Det är en låt och det tar max fem minuter. Men det värmer mitt hjärta när bandet gör detta för publikens skull. Det enda som ger mig en tår i ögat är att jag innerligt hade velat höra ”Two Steps Behind” och ”Bringin’ on the Heartbreak”.
Def Leppard ligger många varmt om hjärtat. Ungdomar är där med sina vänner, barn i femårsåldern håller mamma i handen, den äldre generationen dansar i takt till ”Hysteria” och säkerligen väcker låten minnen från då. Def Leppard har drabbats av död, olyckor och sjukdomar – men tillsammans har de kämpat sig igenom sorgen och står än idag kvar på toppen.
Man kan inte förneka kärleken publikens olika generationer känner för britterna. Vart de än går, var de än är så kommer de kunna vända sig om och se oss två steg bakom. Precis, two steps behind. En kväll som denna, kändes Def Leppard odödliga.
Plus: Bandets energi, vilja och glädje.
Minus: Förseningen, det gjorde att spelningen kändes stressig.
Se våran fotograf Satanjas bilder från spelningen här.
