Det är praktiskt taget omöjligt att göra en intervju med Uppsalabaserade Die Hard utan att förr eller senare halka in på ämnet Venom. Emellertid är bandet långt ifrån en kopia av sagda britter. I november 2005 bestämde sig bassisten Harry för att dra ihop ett band. Intentionen var att spela thrashmetall så som det ska låta. Det vill säga rått och skitigt i samma skola som Celtic Frost, Sodom, Slayer och Exodus. Resultatet? En snart tio år lång karriär, en turné med Sodom och tillräckligt med medlemsbyten för att undertecknade ska behöva använda två händer till räkneprocessen. Det senaste för bara en månad sedan då trummisen Perra lämnade bandet.
-Det har varit stor ruljans på medlemmar bakom trumpodiet men på frontlinjen har det inte varit så mycket, säger Harry medan han och gitarristen Simon fyller på med mat innan kvällens spelning på Göta Källare. Simon kom in medan Hasse (gitarr och sång, 2006-2011) fortfarande var kvar. Hasse lämnade av personliga skäl, familjen tog över allt annat. Då valde vi att stanna kvar med den här frontlinjen som vi har och dela på sången. Bakom trummorna har det varit ett svårare problem.
-Vi har delat trummisar med många andra band. Om man går tillbaka i tiden till då vi startade bandet och hade Nicke bakom trummorna(2006-2008) så slutade han av personliga skäl precis när vi började bli något och spelade in Evil Always Return. Då blev det så att jag tog in min polare Håkan(2008-2010) som samtidigt lirade i Watain. Vi visste redan då att det kunde bli ett problem. Det funkade bra i två år tills att Watain släppte Lawless Darkness. Då var det ett faktum, det här funkar inte längre. Tiden därefter lirade vi med sessions-trummisar hit och dit fram och tillbaka. Det var inte fören efter Sodom-turnén 2011 som vi tog in Perra bakom trummorna.
– Det var ju några ”hopp-in” medlemmar där ett tag innan Perra. Vi hade Emil som vi även delade med Repugnant och Degial. Sedan var det Martin som vi delade med Blackshine och sedan punk-trummisen på turnén. Med Perra funkade det skitbra fram till dess att vi började satsa och spela in något nytt. Han bor långt bort, gick med i Deströyer 666, spelade live med Benediction och körde med Nominon samtidigt. Vi var rörande överrens om att det kanske inte funkar längre.
Die Hard är inte ensamma om att dela medlemmar med andra band. Stockholm och Uppsalas extremmetallscen har gjort sig hyfsat känd för att alla spelar med alla eller kollaborerar på något vis.
– Jag skulle säga att det är trummisar, utbrister Harry. Trummisar är skitsvåra att få tag på och bra trummisar är alltid upptagna. De växer inte på träd. Gitarrister går att få tag i och bassister vet jag inte. Jag aldrig har behövt leta upp någon eftersom jag själv spelar. Däremot var det svinsvårt att få tag på en sångare. Vi letade väldigt länge och prövade sjukt många. Det var ingen, över huvudtaget, som vi tyckte höll måttet.
-Det var inte bara prestationsmässigt, flikar Simon in medan Harry kämpar med en mattugga. Det var även personkemin. Vi var ute och krökade med dem och då blev det så att man kände ifall det inte skulle funka.
-Funkade det bra musikmässigt funkade det inte alls på personlighetsplanet, fortsätter Harry. Funkade det sedan på personlighetsplanet då sket det sig totalt musikmässigt.
– Man kan inte ha med vem som helst i ett band, suckar Simon. Det måste vara någon som kan stå med lite ryggrad och inte någon som bara råkar ha lite talang. Nä, så det här blev bästa lösningen. Två amatörer som gör det bästa de kan. Vi var ändå bättre än alla andra. Båda herrarna skrattar gott åt uttalandet. Vi körde på rätt hårt där ett tag för att klara den rollen.
-Vi hade hoppet om att finna en sångare ända fram tills att vi stod i studion, filosoferar Harry. Vi gjorde en testspelning på en fritidsgård i Storvreta utanför Uppsala för att se om det verkligen funkade. Vilket det gjorde, sammanfattar han medan Simon skrattar gott åt minnet av händelsen.
Efter denna lilla anekdot om medlemsbyten och trummisar har det äntligen blivit dags att presentera bandets nytillskott, Eric Ljung.
–Perra har bott nere i Jönköping så vi har repat mycket med Eric för att hålla oss i form inför spelningarna. Så han är väldigt insatt i Die Hard och det har han varit de senaste åren. Det var ett ganska självklart val. Han delar vi sedan med Ondskapt och Nifelheim. Så det som jag sa, man får dela bra trummisar med andra band.
Men generellt så delar alla band ganska mycket med varandra. Simon, du har ju rykt in på senaste IXXI-plattan och Tyrant från Nifelheim har gjort ett av era skivomslag. Det känns som om det är vissa typer av band som samarbetar väldigt nära varandra. Framförallt band från Uppsala och Stockholm. Är det något som bara har blivit?
Simon: Det är snarare så att man ställer upp för dem som man antingen står ganska nära eller respekterar. Det är inte alltid man gör det för att det är kul. Sedan är det tillfälligheter så det finns inte något direkt mönster. Det handlar snarare om en sluten krets av de som kommer bra överrens.
Harry: De som är i den här svängen har hållit på väldigt länge. Man skapar sig erfarenhet i alla lägen. Vi har blivit ganska bra vänner med vissa. Sedan finns det många band runt omkring här i stan som vi inte har en aning om vilka de är.
Simon: De man känner någon slags tillhörighet med de människorna hittar man fram till. Jag och Harry har egentligen inte känt varandra särskilt länge. Vi kom i kontakt med varandra bara för att vi båda dyrkar Venom. Så det var en ganska enkel väg.
Harry: Hade du inte gillat Venom hade du aldrig kommit med i bandet. Skratt.
Simon: Nä, men det fanns ingen generell tanke om att jag skulle börja spela med Harry utan det var bara sådant vi surrade om. Vi hade egentligen inga gemensamma polare. Det var bara musiken som ledde oss rätt.
Då kom vi tillsist till den där punkten i en Die Hard-intervju som tidigare nämnt inte går att undvika; Venom. Ett band vars musik har grundmurat uppsalabandets existens och som de dessutom kommer att få dela scen med på årets upplaga av Italienska Faust Extreme Fest. Harry är minst utsagt nöjd med denna bokning.
– Jag fick reda på detta i förra veckan så jag har väl inte riktigt smält det än. Jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det. Det var precis som en kille från Metal Hammer skrev till mig; ”nu har din största önskan uppfyllts så jag hoppas att du nyper dig själv i armen några gånger så att du vet att du inte drömmer”. Detta är det största vi har siktat på. Vi startade det här bandet för snart tio år sedan och Venom var grundstenen. Samt att vi hade en sådan usel musikscen i landet just då. Nu känns det som om vi har uppnått vårt mål och vi kommer att krossa där nere på festivalen. Jag har träffat Cronos (sångare i Venom) några gånger så han har lite Die Hard plattor. Jag tror att han vet vilka vi är så det kommer att bli en rolig fest.
Det är nu snart tio år sedan det begav sig och även om inga planer är spikade så kommer det att bli något stort under hösten 2015. Till dess får lyssnarna nöja sig med kommande sjutummaren Symbol Of Death som innehåller Die Hards första officiellt släppt livelåt, Evil Always Return, som är inspelad under Sodomize European turnén med Sodom.
-Från början var tanken att när vi kom hem från Sodom-turnén skulle vi släppa en maxisingel på 4-5 låtar. I och med att vi både tappade Hasse och sparkade trummisen vi hade med oss kändes det mindre relevant att släppa. På grund av alla ombyten i bandet och att vi då inte var säkra på hur vi skulle lösa det med sången la vi allt på is. Det finns ganska mycket som vi har spelat in under åren men det var först nu när To The Death Records ville släppa en sjua som vi tänkte att vi kör en ny låt samt en live-låt. Och vilken låt passar då inte bättre än Evil Always Return? Folk känner helt enkelt igen den låten och den är ett givet inslag hos oss.
Sjutummaren kommer att släppas i tre olika versioner varvid den mest exklusiva endast kommer att säljas av bandet själva. Intresserade kan söka sig till Motala den 9-10 maj då Die Hard spelar på T.P.L Records 30-års kalas. Vinylen ska då eventuellt ha landat hemma hos bandmedlemmarna för att följa med ut på kommande spelningar.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
