Datum: 9 augusti 2014
Mängden black metal under årets Getaway Rock Festival är stor. Några av genrens giganter gästar Gävle. Bland de vitmålade karaktärerna återfinns ett av headlinerbanden: Dimmu Borgir. Med deras symfonidrivna djävulsdyrkan tar de plats på Green Stage under lördagskvällen för att bjuda på en bombastisk spelning och sovande ljudtekniker.
Stämningen är hög bland publiken. Det är första gången som bandet spelar i Sverige på över två år. Det är fullpackat framför scenen och folk skuttar omkring utav upphetsning. Bandet öppnar med Allegiance. Åskådarna headbangar som om det inte finns någon morgondag samtidigt som vrål av samtycke dånar genom luften. Sångaren Shargrath meddelar att det nu är elvaårsjubileum för plattan Death Cult Armageddon och eftersom de inte firade jubileum förra året gör de det nu. Resultatet blir en setlist i vilken åtta av elva låtar från det tidigare nämnda albumet finns med. Ingen Dimmu Borgir-spelning skulle dock vara godkänd utan ett antal hitlåtar. The Serpentine Offering spelas under pompa och ståt och Dimmu Borgir blir kvällens höjdpunkt med dess orkestrala toner. Under avslutande Mourning Palace börjar publiken kasta manarna fram och tillbaka med oavbruten intensitet.
Tyvärr får man inte en ros utan törnen. Törnen i detta fall är ljudteknikerna. Jag undrar vad de håller på med? Är det ens några ljudtekniker på plats? Ljudbilden är nämligen mycket ojämn och stör spelningen något enormt. Det finns två stora problem i mixen: både micken och basen ligger för lågt. Under flera av låtarna drunknar frontmannens röst helt och hållet i gitarrerna. Bastrumman är nästan obefintlig. När baskaggarna smattrar ska det kännas som om man blir stångad av en tjur. Nu kan man bara svagt urskilja stötar där trycket ska vara. Stundom blir ljudbilden bättre, bara för att sedan återgå till sitt tidigare läge under följande låt. Det dröjer fram till The Serpentine Offering innan mixen stabiliseras. Efter det är det riktigt behagligt att lyssna.
Uppe på scenen är det mycket aktivitet. Gitarristerna Galder och Silenoz står för det mesta av energin med deras konstanta springande och gestikulerande. Det är dock lite svårt att se vem som är vem då båda har både likartad klädsel och frisyr, det vill säga skallighet. På avstånd ser det nästan ut som om de vore tvillingar. Mellan låtarna passar sångaren på att tala mycket med publiken. Trots den makabra munderingen som han bär är det en mycket ödmjuk röst som ljuder ur högtalarna. Han tackar för att vi är här, han är så glad att se oss och kläcker ur sig något enstaka skämt. Under outrot lämnar han scenen med ett löfte: nästan gång de kommer till Sverige är det med ett purfärskt album i fronten av en ny turné.
Bäst: Dimmu Borgir
Sämst: Ljudbilden
Betyg: 7,5/10
Setlist:
1. Allegiance
2. Progenies of the Great Apocalypse
3. Leper Among Us
4. Vredesbyrd
5. For the World to Dicate Our Death
6. Cataclysm Children
7. Unorthodox Manifesto
8. Eradication Instincts Defined
9. The Serpentine Offering
10. Gateways
11. Puritania
12. Kings of the Carnival Creation
13. Dimmu Borgir
14. Mourning Palace
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Sandra Thulin, Katrin Unge
Fler bilder hittar ni här.
