The Nomads med förbandet Problem – Kulturbolaget, Malmö 25/1
Problem
Ordboken säger: ”Problem är en situation som uppstått som gör det mer eller mindre svårt att nå ett uppsatt mål”, men jag skulle vilja hävda att Problem även kan vara lösningen, för precis så var det i Malmö under slutet av 70 och början på 80 talet, när punken bröt ny mark i Sverige och vann allt fler trasiga tonårshjärtan.
Problem var ett av många Malmöband som blev katalysatorn som skulle ge utlopp för politiskt missnöje och anti-aktoritära åsikter under de mest aktiva åren ’78-’84, efter den geniförklarade debuten ”Problem”.
Men trots att bandet befann sig i någon slags aktiv dvala fram till ’89 så spelades det inte nämnvärt mycket. Och för de flesta utomstående är de kända med punk-hiten ”Kroppsvisit” som fanns att hitta på den kända svenska punk antologin ”Vägra Raggarna Bensin”.
Men 2005 var dags igen för ett av de fräckaste banden att resa sig ur den skånska myllan, att göra så med samlingsalbumet ”Central Stimulering”.
Spelningarna har sedan dess återigen börjat trilla in, om än inte så tätt med omkring 1 gig/år, och först i fredags, kvällen till ära släpptes vinylsingeln ”Gräshoppa/”Underkastelse” i begränsad upplaga om 300, som första material sedan 1982.
I Fredags skulle man alltså dessutom få göra vännerna i The Nomads sällskap på hemmaplan. Gamla goda Kulturbolaget.
Det var alltså med hög förväntan jag stegade till spelningen, hur skulle det låta nu, 30 år senare?
Jodå, visst fick vi höra alla de gamla låtarna, spelade precis som förr. ”Sopor”, ”Jag Vill Inte Ha”, ”Vodka Pepsi Rus” m.m.
Paketeringen må ha sett annorlunda ut.. luggsliten, åldrad, men innehållet var precis detsamma och sångaren tillika strängbändaren Stefan Ahlqvist levererade med samma obefläckade övertygelse som för 30 år sedan.
Det jag däremot skulle vilja anmärka på en kväll som denna, var den otroligt dåliga uppslutningen, då endast 200 av de ca 750 möjliga hade sökt sig till lokalen denna afton,(dåligt promotat?) med en sorglig handfull som rörde på sig likt skadeskjutna svalor på dansgolvet.
Ljudet var dessvärre ganska ostadigt men ordnade till sig lagom till de sista två låtarna, tillika höjdpunkterna ”Boss Moss” &”Kroppsvisit” .
Det finns dessvärre inte vidare mycket information att tillgå om detta i sammanhanget mytomspunna band, men den nyfikne kan med fördel införskaffa samlings CD’n ”Central Stimulering” via National Förlag.
The Nomads
Kvällens huvudakt, The Nomads lirar, för den oinvigde en kompromisslös typ av garagerock, ofta med inte helt oävna vibbar som viskar ömsom skriker ”The Standells” och ”The Sonics”.
Sedan bandet albumdebuterade 1980 har de banat vägen för en stadigt växande våg av svensk garagerock, med internationellt erkända band som ”The Hellacopters” och ”Sator” tätt följandes efter.
Ett glatt konstaterande redan ett par riff in i setets första låt var den uppenbara musikaliska inverkan de har haft över nyss nämnda Hellacopters.. (något som faller i god jord hos undertecknad som gärna petar in Nicke Andersson med manskap bland Sveriges fem bästa band genom tiderna) Kombinationen av frenetiskt klinkande piano med vevande 3-ackords riff är lite av ett signum för bägge.
The Nomads med sina 32 år på nacken är alltså ute på vägarna med sin första fullängdare på 11år, betitlad ”Solna” efter staden där allt började, och gänget som långt ifrån är några ungtuppar serverar sin garagerock med en ångande vitalitet sällan skådad ens bland sina betydligt yngre kollegor och det blir nästan svårt att föreställa sig att det har gått så lång tid utan nytt material.
Den lite drygt 1,5 timme långa spelningen hann se många klassiker komma och gå (”Crystal Ball”, ”Wasn’t Born To Work” etc) , men även en inte helt blygsam andel nya låtar, bl.a ”Hangmans Walk”och ”American Slang”.
Men utan tvekan bäst live gjorde sig ”You Wont Break My Heart” ifrån den nya plattan.. Vi pratar om en riktigt radiovänlig feelgood-låt som jag personligen tycker borde få betydligt mycket mer uppmärksamhet.
Den sömniga publiken till trots spelade man med ett smittande glatt humör som om det vore en fullsatt idrottshall..en av många aspekter som de facto kännetecknar ett proffesionellt band.
En annan intressant sak med Nomads är att sina nio studio-album, och oräkneliga antal singlar till trots så domineras listan av populära låtar på Spotify uteslutande av senaste albumet.
Huruvida det är ett resultat av lyckad marknadsföring eller bara en lyckad platta låter jag vara upp till var och en att avgöra, men av mig får den två tummar upp.
Med en omisskännlig glädje, tackade frontmannen Nicke ”Nix” Vahlberg sitt förband med epitetet ”enligt mig Sveriges bästa band” innan de avslutade giget.
Ett legendariskt band som har delat scen med bl.a Joey Ramone och Roky Erickson hade absolut förtjänat ett bättre välkomnande än det som Malmö bjöd på i Fredags, men man kan inte alltid göra fullt hus.
Jag hoppas istället på att få återse Solnagänget i den svenska festivalsommaren där de hör hemma, lika självklara som flintastek och folköl.
Frågan: Är det bara jag som tycker att Nick Vahlberg påminner lite om Sort Sol’s frontman Steen Jörgensen till rösten?
Fotograf: Michael Mattson
