Datum: 2018-03-27
Välblandat och pompöst, så kan aftonen bäst beskrivas på folkligt vis. När Therion ger sig ut på turné sker det med en hel drös förband som ska värma upp lokalen. Ett till första blicken vanskligt drag då allt för många likartade band på samma afton kan leda till total apati och tristess. Därför blir det desto roligare när turnépaketet snarare liknar en Gott & Blandat-påse med extra allt.
Enemy of Reality
Förväntningarna är långt ifrån graciösa när endast en handfull lyssnare har trotsat kylan och tagit sig fram till kravallstaketet. Detta omvandlas dock snabbt till nyfikenhet när ett bastant mäktigt orkesterarrangemang briserar ljudsystemet för att ackompanjeras av pulserande ljus. Det är nästan så att en kan undra ifall Dimmu Borgir lånat ut sitt orkesterarrangemang till grekerna. Visst må de sakna år på sitt CV men de väger upp detta med en härlig dos symfonisk metal. Sångerskan Iliana Tsakiraki visar upp en fantastisk röstkontroll när hon skiftar från opera till stilfull ren sång. Uppblandat med de stundom progressiva, stundom gothiska och stundom nästan death/black metal-liknande inslagen är det gåshud på armarna under större delen av konserten. Dessutom borde gitarrvirtuosen Steelianos Amoiridis beredas en egen scen så mycket som han dansar runt mellan trumset och scenkant. Att basisten Thanos borde fokusera mer på basspelet än att ”berika” musiken med brötigt brölande går att ha överseende med när vi mot slutet erbjuds en cover på Lady Gagas klassiska Bad Romance i Behemoth-tappning.
Betyg: 7/10
Null Positiv
I dagens scen skapas det nya genres till både höger och vänster, oftast med enbart två-tre band som slaviskt håller fast i sin kategorisering. Vissa försvinner överlag medan andra blir kvar för att etableras som vedertagna begrepp. Neue Deutsche Härte (ny tysk hårdhet) kom att myntas 1995 efter att Rammstein började få upp ångan. Tyska Null Positiv gör sin egen tolkning på det hela och väljer rätt och slätt att kalla det Neue Deutsche Metal. Visst är det hårt, hårt som sten med en tribal känsla där Mad Max möter Tomb Raider i både musik och estetik. Innan publiken ens är med på noterna levererar sångerskan Elli Berlin ett dödsvrål för helvetet för att sedan, likt en svart panter, spärra blicken i publiken. Om skaparna bakom Tomb Raider-filmerna hade tittat lite längre än näsan räckte skulle de utan problem kunnat sätta denna amazon på att spela Lara Croft. Vändningarna är snabba, från growl till skönsång, från death metal till mer alternativa rockinslag. De industriella elementen ger dessutom musiken extra slagkraft. Martin och Tom, på gitarr respektive bas, har svårt att hålla takten med Elli varvid trummisen Flo är den som får satsa på att mima med i texterna. Framträdandet blir aldrig tråkigt utan det levereras hela tiden mästerliga krokar att hänga upp uppmärksamhet på. Null Positiv spelar som om livet hängde på det och som om Klubben var fylld till bredden med folk.
Betyg: 8/10
Imperial Age
Opera metal-projektet Imperial Age härstammar från Moskva och snålar inte på krutet när det kommer till att besjunga allehanda stordåd. Det är lika pompöst som Tsartidens tongivare och lika långtråkigt som att dubbelkolla deklarationen. I full lajvmundering spatserar medlemmarna in till tonerna av femtioelva olika keyboardindränkta bakgrundsspår, vilket är den stora behållningen med detta projekt. Sångaren Alexander ”Aor” Osipov låter ensam och vilsen med sin ansträngda och färglösa operaimitation. Det är först när sångerskorna Evgeniya Odintsova och Anna Moiseeva fyller ut tomrummen som det blir lyssningsbart men inte mer. Samtidigt blir det aldrig en regelrätt konsert riktad mot publiken. Snarare är framträdandet en blandning mellan musikal och högtidsopera där det är viktigare att berätta en historia än att blåsa publiken av stolen. I slutändan blir det grandiosa och prunkande bara en billig fasad för ett halvbra framträdande.
Betyg: 6/10
Therion
Luckor i publikhavet gör gällande att kvällen inte är slutsåld. En får krasst konstatera att du helt enkelt inte blir profet i ditt hemland om du inte spelar ditt tidigaste death metal-material från 90-talet. Däremot är det både stämningsfullt och mäktigt att se Therion på scen med sin symfoniska metalopera. Sångaren Thomas Vikström gör sin teaterbakgrund heder och bjuder upp på karaktärsstarka låttolkningar. Stilfullt och galant kryssar bandet mellan låtarna utan större problem och överlag är det en bra spelning från ett gäng som håller hög lägsta kvalité. Dock är det inga moment som riktigt chokerar och med tidigare band i bakhuvudet känns framförandet stundom tamt. Den vilda besten vinner framförallt pluspoäng på sin hängivna publik som hänger med på varje not och nasal tonhöjning. Till skillnad från Imperial Age sköter svenskarna det operalika med bravur, men i jämförelse med Null Positiv är det svårt att kväva gäspningarna. Som tur är bjuds Elli från sistnämnda band upp på scen och nu tänder det till i damerna. Sångerskan Linnéa Vikström kaxar till sig och får något elakt i blicken medan hon och Elli tar för sig av allt scenutrymme. Det blir en rejäl stämningshöjare och utan tvekan kvällens riktiga höjdpunkt. Därefter fortsätter Therion på svenskt manér, det vill säga alldeles lagom bra.
Betyg: 7/10
Foto: Pelle Jansson
Text: Cecilia Wemgård
