De flesta av oss har någon gång i livet bekämpat en inre revolution, av olika skäl. Kanske har man inte varit sann mot sig själv. Kanske har saker och ting inte tett sig som man trott. I denna mörka tunnel måste det dock finnas ett ljus som tänder livsgnistan, som leder en framåt. Mot kampen, mot förändring. Efter drygt tolv år tycker upphovsmannen, sångaren och gitarristen Tom Englund att han tillsammans med Evergrey verkligen har lyckats förmedla budskapet om att bringa hopp till människor var de än är, både i livet och i världen. Detta budskap kan visa sig i många olika skepnader och är inte någonting man kan göra en bestämd tolkning av i första taget. Det är i alla fall så som Evergrey har jobbat i valet av utseendet till den nya plattan. Trots att omslaget till Hymns for the broken ger ett revolutionsaktigt intryck, handlar deras musik mer om striden som bekämpas inombords.
– Vi använder oss av slagfältsord och liknande som en symbolik, metaforism och analogi, men det som egentligen pågår är den inre revolutionen som sker inombords. Därför har vi utformat omslaget som ett gammalt kommunistiskt propagandaomslag, just därför att vi älskar estetiken.
Skulle du säga att detta är ett konceptalbum?
– Om man utgår ifrån att en efterföljande story och en röd tråd är ett koncept så är skivan detta. Skulle man använda ett jävligt tråkigt ord så skulle man kunna säga att det handlar om en identitetskris. Mest av allt handlar det egentligen om att gå från att vara en person som man har trott att man har varit i hela sitt liv, till att försöka hitta någonting nytt. Oavsett vad det är man letar efter och oavsett vad man måste kasta sig in i, så behöver man i alla fall ta sig bort från där man är just nu.
Är det inte det som har tilltalat många, det är ju inte precis lätt att veta vem man är?
– Det verkar så. Nu har folk i och för sig bara sett videon och hört singeln, men det verkar som att alla (utom ett extremt fåtal) förstår och tycker att det är schysst. Så det känns som att man har slagit an något ackord som alla kan relatera till.
Något som är typiskt för konceptalbum är att man oftast känner ett väldigt starkt samband mellan plattans låtar. Hymns for the broken är inget undantag – man får verkligen känslan av att det är en enad front som rör sig mot samma mål. Det finns även ett litet stänk av eftertänksamhet, vilket skapar en unik ton under skivans gång.
– Den här skivan skiljer sig ganska mycket ifrån föregående skivor då vi endast har skrivit det material som vi harbehövt, inflikar Tom när jag frågar om hur processen till deras val av material har sett ut.
– Exempelvis, om vi har behövt tolv låtar så har vi skrivit tolv låtar och jobbat med dem tills vi har blivit nöjda. I samband med återkomsten av de andra medlemmarna så har vi nu skrivit på varsitt håll. Då har vi fått ihop 35 låtar och valt ut 11, så det har varit ett schysst, selektivt arbete. Rent emotionellt så väljer man där man befinner sig. Musiken har varit avsedd för att passa lyriken. Det har varit ett riktigt schysst sätt att få fram en homogen linje. Och det tycker jag faktiskt att vi har lyckats jävligt bra med. I grunden har vi skrivit på flera olika håll men ändå kommit samman, och sen har vi givetvis satt ihop allting. Så det känns jävligt bra.
Så ni är alltså stolta över er arbetsprocess och resultatet?
– Responsen på den här skivan är så overklig att jag blir helt vimmelkantig. Man ska komma ihåg att vi är på vår nionde skiva nu. Vi har varit professionella musiker i över tolv år, men det har hela tiden varit en underton av att ”alla inte riktigt fattar”. Men jag tror också att det har bottnat i att vi inte har lyckats förmedla ett hopp i den här melankolin som vi ändå rör oss i. Men det tycker jag att vi har lyckats med på den här skivan, på ett sätt som är helt undermedvetet. Eller så är det att vi har känt ett hopp och… inte gjort det tidigare, avslutar Tom med ett skratt.
– Tidigare har vi fått bra recensioner och så vidare, men nu är det mindre än en promille som inte gillar det! Då har man träffat någonting som gör att man antingen berör eller så är världen redo för det här uttrycket. Det är en ganska flummig sak att sätta sig in i, vilket jag inte vill. Jag vill inte sitta och analysera vad det kan bero på. Vi tycker att vi har gjort samma sak som vi brukar göra, men vi har väl lyckats bättre nu på något sätt.
Själv kan jag dock inte låta bli att spekulera och även om Tom själv helst undviker att ställa sig frågan så har han ändå teorier om vad som kan ha lett till deras framgång.
– Världen är oerhört stressad just nu och det pågår fullständiga kollapser överallt. Jag tror att alla de människor som antingen själva är i dem eller har nära och bekanta som befinner sig i dem mycket lättare kan relatera till det vi har skrivit. Tack vare vårt användande av slagfältsanalogin kan fler få förståelse för vår musik, mer än om vi skulle dyka in i de mest psykologiska frågorna, som vi egentligen talar om. Vi har alltså skapat en slags gemensam kärna; vi kan inte alla acceptera att leva i vilket skit som helst, utan vi måste ta oss vidare för vår egen identitets skull.
Teorin låter logisk. Konceptet är helt enkelt mer anpassat för en större målgrupp, då både inre och yttre konflikter påverkar många människor dagligen världen över. Jag lägger till lite blödigt och med en liten glimt i ögat att världen kanske behöver ett sådant band, som förenar yttre konflikter i världen med inre, individuella strider. Tom svarar med en delvis instämmande ton.
– Det är fint att man kan skänka en slags tröst eller medstyrka till andra människor, oavsett var de befinner sig, även om det inte var tänkt så från början.
Personligen tycker jag att videon till King of Errors är väldigt vacker. Den är konstnärlig och berättar en historia. Kan du berätta något om processen runt videon?
– När vi bestämde att vi skulle gå ihop med våra tidigare medlemmar sa vi med en gång att nu skulle det fan inte sparas på någonting. Vi bestämde att vi inte skulle tänka i kortsiktiga sexmånadersperioder, utan att nu gör vi det här, kanske ett sista varv och sen får vi helt enkelt se vart vi hamnar. Viskulle lägga allt vårt krut vi hade då vi tagit alla pengar vi fått, som vi kunde spendera på produktion. Vi tillbringade tio-elva dagar till vår film tillsammans med Patric Ullaeus och detta har då resulterat i två videor. Den ena innehåller några speciella sekvenser som kommer återkomma i den andra videon som inte släppts än. Det blir passande då det är en konceptuell story. Sen är det oerhört viktigt för oss att presentera bandet som det är idag.
Vi är inte världens största band, men vi har ändå fått ihop 100 000 views just nu på knappt två veckor, så det är coolt. Symboliken ligger i flaggan, där det står ”from sollitude to multitude”. Tanken är att man ska ta sig ut och skapa ett gemensamt forum för människor som är liktänkande och som kanske upplever exakt de här sakerna som pågår i skivans lyrik.
Recension av nya skivan hittar ni här – LÄNK
Text: Jill Wrethagen
