De två senaste veckorna har mitt Facebookflöde svämmat över av de trevligaste inlägg man kan tänka sig: glada och förväntansfulla utrop från hårdrockare över hela landet i väntan på Sweden Rock Festival. Nedräkningar till insläpp och bilder på stilfulla outfits har gått omlott. Besökarna har glatt delat med sig av bilder, videoklipp och omdömen.
Bland oss som inte åkte, hade kommentarerna lika delar avundsjuka och pepp i sig: ”Om man ändå hade varit där…” ”Någon som filmar åt oss som inte kunde åka?” ”Nästa år, då jävlar åker jag!” Själv tänkte jag: om jag bara inte hade varit så rädd för stora folkmassor. Trots övertalningsförsök från goda vänner vann nämligen min sociala fobi stort.
På min första hårdrockskonsert hade jag hunnit fylla fjorton och såg Kiss på Stadium i Stockholm med min moster och storasyster. Jag hade tiggt mamma om att få se dem redan under hösten, men fått blankt nej och det krävdes mycket tjat innan hon gav med sig.
Efteråt hade jag svårt att minnas spelningen, förutom ögonblicket då jag pressade mot staketet av alldeles för många män som inte hade en tanke på att det stod en spetig småtjej där. Någon minut senare befann jag mig på andra sidan, med en orolig moster och storasyster som krävde sig fram. Bara några meter framför mig stod Ace Frehley. Just då var jag salig, men det lämnade ingen mersmak, trots att jag hade en stor Kiss-hype i den åldern.
Finska Sonata Arctica på Klubben i Stockholm 2001 blev min andra konsert och det gick upp för mig att jag inte riktigt klarade av miljön. Jag kände mig bara tom, hade inga minnen av vad som skett på scenen (jag var spik nykter) och allt som fanns kvar var en känsla av olust.
Det skulle ta flera år och ännu ett par spelningar med finnarna innan det började gå upp för mig att jag helt enkelt inte kunde slappna av. Jag var rädd för att inte hitta rätt eler missa tider. Började spänna mig om jag gick med någon jag kände. Att det var social fobi och torgskräck hade jag inte en tanke på. Led man av sånt, så satt man väl alltid hemma och vägrade pratade med någon? Jag kunde ju snacka andan ur vuxna och käften ur led på mig själv, så jag hade minsann inga problem.
Första gången jag kunde njuta fullt ut av en spelning, var när Manowar spelade i Örebro 2013. Jag var där med min sambo, ett inbitet fan sedan högstadiet och ingen annan jag ens kände igen fanns där. Det gjorde hela skillnaden. Jag kände mig trygg.
Än bättre ur fobisynpunkt var senaste konserten jag var på: Children Of Bodom på Gröna Lund. Jag gick nämligen alldeles ensam, stod i en publik av mestadels fjortonåriga pojkar och kände mig som en tant. En sådan där grånad dam på dödshalvan som inte längre bryr sig om att skämmas för sig, utan vräker på som hon vill. Jag njöt som aldrig förr och även om den spelningen kanske inte är den bästa av de nio jag har varit på, så håller jag den högst.
Att gå på konserter och festivaler är ingen självklarhet. Bland dem som inte kunde åka på SRF i år fanns det nog de som grämde sig mycket mer än jag. Min besvikelse gäller främst den ångest som tanken på en festival framkallar. Att känna oro och panik över något som ska vara roligt, gör mig förbannad.
För andra har oron saknats, liksom pengarna. Det är dyrt att åka på festival. Biljett, boende, mat och resan i sig kostar inte småpotatis. Är du då tonåring, arbetslös eller sjukskriven, ensamstående förälder eller pensionär så lämnar det ett enormt, i värsta fall irreparabelt hål i plånboken.
Det är lätt att känna sig ensam och utanför då, särskilt om man har kompisar som åker. Än lättare är det att tro att vuxna inte åker för att de helt enkelt inte känner för det. Men så enkelt är det förstås inte.
”Livet är fullt av små besvikelser”, som en av mina favoritkaraktärer i litteraturen brukar säga, men nu är den här lilla besvikelsen över för i år. I skivstället står min samling intakt, redo att skänka glädje året om i vilket ekonomiskt eller känslomässigt tillstånd jag än befinner mig i. Just nu dånar en stor favorit i högtalarna: Bathorys tolfte och sista album Nordland II från 2003. De slutade spela live 1985.
Text: Julia Gill
Foto: Mattias Petersson
