Datum: 2017-05-27
Sedan 1925 har en evig kamp förts mellan Finland och Sverige. Kring sista veckoslutet i augusti, alternativt början av september, har den tagit vid. Fyra landskamper spelas samtidigt så visst är det passande att kvällens spektakel har förärats samma namn (och samma anor?). Lika passande är det dessutom att båda länder pucklade på varandra i hockey för bara en vecka sedan. Kvällens tävling sker dock i musik där varje land deltar med två tävlande vardera. Kampen är jämn med både säkra träffar och gigantiska missar.
Paara
Finska Paara bildades för snart sex år sedan, vilket gör dem till kvällens yngsta spelmän. Något som kraftigt lyser igenom i framförandet av deras folktrotunga black metal. Spelningen börjar stämningsfullt med lågmäld sång innan bandet levererar traditionsenlig musik enligt genrens A,B och C. Gänget är näst intill stillastående och har lika mycket inlevelse och engagemang som en satanist under söndagsmässan. Till och med den fagra mön och komp-sångerskan Natalie Safrosskin ser ut som ett skrämt rådjur i strålkastarljus. Musiken i sig är helt okej även om deras repetitiva ådra gör dem till ett dussinband i mängden. Det är tur att det finns en massa blinkande strålkastare som åtminstone kan ge sken av att finnarna besitter någon form av storslagenhet trots att det snarare känns som att den lokala fritidsgården skulle ringa och boka dem.
Betyg: 3/10
Istapp
Istapp är sitt eget namn personifierade och kvällens mest omtalade akt. Här är det glaciär black metal med extra snö och isglass som gäller. Publikhavet har fyllts på och det är svårt att bortse från att Blekingeborna har ett större följe beundrare att kunna luta sig tillbaka på än tidigare akt. När de dessutom besitter både mer tryck och energi lutar det tidigt mot svensk vinst. Melodierna är vassa och musiken eggande. Ja, helt ärligt ser jag för min inre blick ett band som river spelstället medan frosten glänser elakt på väggarna. Sedan öppnar jag ögonen och inser att om jag drar ned volymen och plockar bort fem strålkastare har jag ett band vars scenspråk verkligen inte speglar musiken. Vad är det med black metal idag och att stå stilla och blicka ned på sina strängar? Vart försvann adrenalinpåslaget där nitbeklädda satansdyrkare lade full fokus på att slå ihjäl sin publiks öron och kroppar? Musiken är fantastisk med mäktiga förinspelade körer. Samtidigt är framträdandet värt lika mycket som en uttråkad axelryckning eller en piggelin på vintern.
Betyg: 5/10
Moonsorrow
När det kommer till finska Moonsorrow är Sverige inte bortskämda med framträdanden. Senast de gjorde en större spelning i Svea Rike var för tolv år sedan på den i dagsläget avsomnade festivalen Gates of Metal. Det som en gång i tiden var ren black metal har förvandlats till en epitet som är lika hemma i finsk folkmusik som den är i tungsint paganism. Dessutom bryter bandet kvällens trend av stelbenta framträdanden med en gedigen helkroppstackling. Strängbändarna far runt på scen som ilskan troll där krigstrumman glädjefullt bankas till skinnet är flått. Till och med keyboardisten Markus Eurén skakar hårmanen med en känsla av storhetsvansinne. När finnarna sedan brakar loss i låtar från senaste skivan Jumalten aika (2016) finns det inga mungipor som pekar nedåt. Istället är det flinande tandrader från örsnibb till örsnibb som gäller. Moonsorrow kompenserar för de gångna årens konserttorka och det är bara att bocka och buga. Här är ett band som har fullt pli på sin publik och som utan större problem får dem att låta som en hel armé drillade soldater.
Betyg: 8/10
Thyrfing
Jag är fruktansvärt svag kör kulning, det vill säga den skandinaviska locksången som har sitt ursprung i vallmusiken. Därför bultar självfallet hjärtat extra hårt när svenska Thyrfing beträder scenen till just denna säregna sångstil. Ackompanjerat av mystiska folktoner förutspår det stordåd och brutal plundring vilket passar bandet viking black metal som handen i handsken. Sedan ska det inte hymlas med att de har en extra stark man i sångaren Jens Rydén som tycks leva sitt eget lilla liv till musiken. Det är tur att Krakens scen har gediget svängrum när mikrofonstativet används lika mycket för att hålla koll på mikrofonen som det används till att svingas vilt omkring. Så mycket som frontmannen springer runt på scenen och viftar med händer och ben är det ett rent under att övriga bandmedlemmar klarar sig undan snytingarna. Med en tung och relativt långsam start känns dock vikingaskeppet jobbigt tungrott. Det är inte den piggaste showen bandet har levererat och även om en volymhöjning på sången förhöjer livekänslan känns det som att grabbarna aldrig riktigt får in femmans växel. Tempot dras upp några knyck men det hettar aldrig till och efteråt finns en bitter eftersmak av missnöje. Thyrfing kan sparka bättre stjärt än såhär och renderar med andra ord kvällens kamp till ett oavgjort slagfält.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
