Datum: 2019-11-16
Det blir en dubbel dos power metal med glimten i ögat när Gloryhammer och Powerwolf intar Fryshuset Arenan i Stockholm. Kön har ringlat en bra bit upp längst gatan och även om de flesta ser ut som dyngsura katter är det idel muntra miner och latexsvärd som tågar in i konsertlokalen.
Gloryhammer
När Tom Jones Delilah klingat ut, och publiken förväntansfullt börjat hurra i takt till nästa intro, är det dags för skotts/schweiziska Gloryhammer att bjuda på episk power metal. Tematiken är som tagen ur en episk Dungeons & Dragons kampanj där vägen kantas av dräpta monster och episka bataljer.
Efter att sångaren Thomas Winkler besegrat en fientligt kåpklädd magiker (som visar sig vara keyboardisten Michael Barber) ger han sig i kast med en illasinnad goblin. Förmodligen har spelledaren gett vokalisten åtminstone fem levlar eftersom han utan större problem puttar bort otyget. Sedan erövras någon form av gigantisk hammare som det frenetiskt ska viftas med till publiken stora förtjusning. Här drar allsången igång på allvar och det skanderas högt och ljudligt att man svingat stål sedan 1992. Denna festliga folkfest fortsätter sedan under resten av showen och det är svårt att inte dras med i både bandet och publikens glädje. Självironi, spandex och läderrusningar gör sig helt enkelt för bra på scen.
Minus alla spelreferenser bjuder gänget på ett uppiggande set som mer än väl fungerar som uppvärmning för huvudakten. Visst är det synd att trummorna många gånger överröstar musiken, men det som bandet inte får ut ersätter publiken med öronbedövande hockeykörer.
Betyg: 7/10
Powerwolf
På några få år har Powerwolf gått från att vara ett kul skämt man lyssnat på i förbifarten till att bli ett religiöst under som säljer slut den ena arenan efter den andra. Senast de katolska varulvarna intog huvudstaden var det på den avsevärt mindre Klubben, ett spektakel som etablerade bandet som ett av de bättre power metal akterna på senare tid. Men det var tre år sedan och nu har bandet inte bara växt in i sina kåpor, de har totalt renoverat och dekorerat om Arenans scen till ett fullvärdig teaterföreställning med kyrka och varulvsemblem.
The Sacrament Of Sin är en passande titel på turnén och då bandet inte har släppt ett nytt album sedan 2018 (årets coverskiva Metallum Nostrum räknas inte) är aftonen en enda hitkavalkad av de bästa låtarna sedan 2005. Sångaren Attila Dorn skanderar vitt och brett att massorna ska helgas med dynamit, att kvällens slagord är Amen & Attack och att demoner självfallet är kvinnans bästa vän. Däremellan blir det allsångslek och likt en förvirrad språklärare som ber sina elever att översätta frågan innan de skriker ut svaret blir han knäpptyst när publiken helt på egen hand sjunger klart det stycke han så varsamt hade tänkt att lära ut. Resterande bandmedlemmar far runt på scenen med rejäla vargflin och det så att det ryker från högsta växeln.
Att Powerwolf klivit upp på nästa trappsteg i karriären är en underdrift. Snarare har de tagit två steg åt gången och blickar nu ut över en gedigen publik som de dompterar likt rutinerade proffs. Kurt Tucholsky sa att det kyrkan inte förhindrar, det välsignar den. I så fall har varulvarna en synnerligen signad väg att vandra framöver.
Betyg: 9/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
