Datum: 2018-10-19
Vissa tillskriver Ministry kungatiteln i industrimetal-genren. De med bra musiksmak tillskriver legendariska Godflesh gudsstatus i samma kategori. Det var bra länge sedan jänkarna var i Sverige och det är ett mycket kärt återseende för alla inblandade. För Godflesh brukar vara en upplevelse utöver det vanliga där det känns som att gå en adrenalinstinn boxningsmatch mot Satan själv medan slagen från den pumpande stålfabriken agerar bakgrundsmusik.
Duon håller publiken på hett halster innan de till sist drar igång trummaskinen och låter Like Rats bre ut sig. Därefter mals och tuggas det med industriell tyngd. Dock är det lite väl långsamt lite väl länge. Första halvtimmen av setet blir mer av att kolla på klockan än ett regelrätt röjkalas. Det är tredje låten gillt innan de ens börjar mangla på med de mer smutsiga tongångarna. Sångaren och gitarristen Justin Broadrick är den som står för hela showen medan G. C. Green tycks ha ytligare en dag på jobbet. I kombination med en för stor scen blir det ett hålrum mellan medlemmarna som valt att ställa sig i varsin ända. Det blir ett tomrum som drar ned helhetsintrycket istället för att vara ett minimalistiskt mästerverk. För den som dyrkar bandets två första alster, Streetcleaner (1989) och Pure (1992), är detta en maffig fest. För oss som hellre tröskar EP:n Slavestate (1991) är det som att bli snuvad på konfekten. Justins avgrundsvrål och energi i kombination med den tunga musiken är kvällens räddning och visst kliar det lite i fingrarna även om det aldrig tänder till så mycket att man vill sopa mattan med motståndaren.
Betyg: 7/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
