Nyans, aggressivitet och en ny vinkel på döden som koncept. Stockholmsbaserade black metal-bandet Grá är tillbaka med platta nummer tre som beskrivs som något annat än ”skogshuggare black metal”. Efter åtta års musicerande under en dimgrå fana har konceptet vidgats och de instrumentala partierna har kastats ut med badvattnet.
Vad ska vi stackars journalister fråga dig om nu när du valt att skriva ett längre inlägg på Facebook där du behandlar alla texterna innebörd och mening?
– Ja du, bland annat gjorde jag det för att jag har fått samma frågor så många gånger, skrattar sångaren Andreas ”Heljarmadr” Vingbäck. Det blir ingen variation på frågan; ”vad betyder Grá?”. Det är något jag besvarat praktiskt taget i varenda intervju sedan vi startade bandet. Jag valde att skriva en förklarande text som man kunde utgå ifrån ifall man vill fördjupa sig istället (LÄNK)
Utgår jag från den texten har de två första albumen, Grá (2011) och Ending (2015), utgått från döden. Nya skivan Väsen är däremot ert första steg till att vidga dessa vyer. Har jag förstått det hela rätt?
– Vi är färdiga med det vi ålade oss själva att göra när vi startade bandet 2010. Vi kom på att vi skulle göra det här konceptet och sedan fick vi se om vi överhuvudtaget ens skulle göra något mer. Det flöt på och fler saker tillkom varvid vi tänkte att vi drar på ordentligt och fixar ny logga, förnya hela bandet och på nya plattan står låtarna för sig själva istället för att det har behövt vara ett koncept. Sedan är det svårt att lära en gammal hund att sitta, man skriver oftast om samma saker i alla fall. Denna gång är det utan tvång och utan att det behöver passa in i en jävla mall.
Kan man säga att döden fortfarande är temat men att ni har ett annat perspektiv på den?
– Det är nog så faktiskt. Jag tycker att hela plattan är mer aggressivt lagd från början till slut. Det finns inga instrumentalt bitar över huvud taget. Tidigare har vi alltid haft instrumentala partier och teatraliska partier, men vi valde att skala av all i slutet och kör med de åtta låtarna rakt på.
Vart ifrån kommer den här ilskan?
– Livet antar jag, säger sångaren efter några sekunders eftertänksamhet. Man skriver musik efter vilket bagage man har och det är inte guld och gröna skogar hela tiden.
Annars brukar det vara tvärt om, man börjar som en aggressiv musiker och slutar med att följa en lugnare väg.
– Man vill inte bli gubbig. Skratt. Det är många band som börjar med death metal och black metal för att sedan gå över till något elektroniskt och nästan poppigt. Vilket kan vara hur bra som helst om man använder Ulver som ett exempel. Där har vi musik som är alldeles lysande. Vi ville däremot göra något helt annat men sedan får man se hur nästa platta blir. Den kan gå åt ett helt annat håll eftersom vi är fria och har inte längre några ramar. Vi gör vad vi vill.
Vad känner du personligen att du har fått ut på att vidga Grás koncept?
– Det är mycket roligare att göra musik. Det finns en låt med på plattan, Dead Old Eyes, som jag skrev 2003 och det är den mest invecklade låten på hela plattan. På den tiden var jag mer inne på thrash metal och tekniska saker. Den ville jag ha med för att den bryter av så mycket som den faktiskt gör. Sedan har vi The Devil’s Tribe som är helt annorlunda med lite Samael-vibbar. Det blir något annat än att bara köra ”skogshuggare black metal”. Det är roligare att testa nya saker.
Grás texter är knappast simpla, vad har du för bakgrund inom skrivandet?
– Jag gillar att skriva i lager och Grás musik kommer oftast i tre lager. Det första är det som du ser, det andra är det som du läser dig till och det tredje lagret är mitt personliga lager med mina referenser som är personliga och som ska fortsätta att vara personliga. Jag gillar att skriva och precis som med musiken vill jag ha det nyanserat. Texterna är lika viktiga som låtarna. Annars blir det tråkigt att sjunga dem och då blir det poänglöst. Jag gillar poesi och jag gillar att skriva.
Någon speciell poet som ligger närmast hjärtat?
– Jag brukar säga Esaias Tegnér (biskop i Växsjö samt ledamot i Svenska Akademien, levde mellan 1782-1846) men nu har jag inte läst så mycket på länge så jag har inte så många nya referenser. Det blir att man sitter med de gamla. Eddan är också en fantastisk skrift.
Nu i efterhand när du sitter med skivan framför dig, var det någon låt som ni fick kämpa med för att få ihop?
– The Devil’s Tribe. Den lät helt annorlunda på demostadiet och den lät även helt annorlunda när vi spelade in den. Sedan kände jag att det inte var rätt, det saknades ett driv i den. Jag har suttit och jobbat med den som fan. Det var den sista låten och vi hade en deadline på att lämna in mixen. Jag fick arbeta länge med den för att den skulle bli rätt och jag hade inte heller någon text till den fören det var en vecka kvar innan inlämning. Vi spelade även in trummorna till plattan två gånger. Första gången blev det bra men vi var inte riktigt nöjda sedan kom vi på vad vi skulle ha kunnat göra annorlunda och då tillkom två låtar som vi inte hade skrivit klart än. Dessa låtar var den tidigare nämnda The Devil’s Tribe samt Gjallarhorn. Det tog sin tid att spela om allt igen men det var det värt. Vi tog bort ett par låtar som var inspelade första gången.
Ni har en låt på skivan som klingar isländskt, Hvedrungs Mær.
– Det är egentligen bara titeln som är det och inte ens det är ren inländska utan snarare fornnordiska. Det betyder ”Kvedrungs mö” vilket är asaguden Lokes dotter, i folkmun går hon under namnet Hel och är härskarinna över dödsriket. På förra skivan hade vi däremot en hel låt på isländska (Þar til eldurinn mig gleypir) som även sjöngs av en islänning eftersom jag inte ville besudla deras uttal.
Text och foto: Cecilia Wemgård
