Datum: 2014-11-07
Okult doom metal möter zombieinfluerad thrash/death metal som möter legendarisk death’n’roll. Det svänger sade den mörbultade katten som är lika svettig som halvdöd. När trion The Graviators, Facebreaker och Entombed A.D slår sig samman bjuds det på en helkväll i den hårda skolans läror. Ölen flyger, folket flyger och ta mig tusan om inte en och annan spottloska seglar ut över publikhavet.
The Graviators
Med tyngden från Black Sabbath och den atmosfäridka släpigheten från Pentagram inleder den skånska kvartetten kvällens sittning med Narrowminded Bastards från senaste skivan Motherload (2014). Stilen är tung, fylld med pondus och innehar en precis lagom mängd doom metal för att det inte ska bli för utdraget. Starkt riffbaserat och med en bassist som rör sig som Godzilla i slowmotion visar gruppen upp fantastiskt bra instrumentalister. Det är inget snack om saken, de här killarna vet hur man bänder en sträng och bankar skinn.
Ändå går de obemärkta förbi. Melodierna är det inget fel på. Andra låten in i arsenalen bjuds det på gitarrslingor och basgångar som sätter sig i ryggraden. Problemet ligger i sångmelodin där jag, även med en pistol riktad mot tinningen, inte skulle kunna komma ihåg en enda refräng. Likaså blir det i valet av låtar där bland annat Tigress of Siberia tyvärr är en utdragen anonymitet. Ändå finns det en charm med bandets retro-osande stil. Fokusen har satts på de små detaljerna där varje låt bjuder på ett och annat påskägg. Aningens mer heavy metalbetonad i både musik och lyrik får Leifs Last Breath/Dance of the Valkyrie avsluta kvällens framträdande. En stark dänga där gruppen äntligen kaxar till sig och visar vad skåpet ska stå.
Bäst: Leifs Last Breath/Dance of the Valkyrie.
Sämst: de anonyma refrängerna.
Betyg: 6/10
Facebreaker
Att sjunga om zombies och inleda sitt framträdande med titelspåret från skräckfilmen Halloween är en kombination som kan te sig en aningens kliché.Kan man å andra sidan backa upp detta med en bastant liten sångare som låter som hin håle är allt förlåtet. Att Roberth ”Robban” Karlsson har röstresurser är en underdrift. Uppbackad av övriga musiker får han Facebreakers musik att låta som ett skenande godståg. Redan från start gungar den småskaliga publiken med och vid Zombie Flesh Cult hytter folk lyriskt med näven i vädret.
Klassiska Dead Rotten and Hungry exemplifierar hur bandet lyckas kanalisera sin musik till en tung slägga som krossar skallben. Lika påtagligt blir det i Epidemic, som må tillhöra de mer tungrodda av bandets låtar men som ändå piskar igång folks hårmanar. Även om bandet stundom är aningens stillastående så har de verkligen hittat en bastant bra medlem i nya gitarristen Richard Bendler. Bredbent röjer han för tre och är en stark tillgång till bandets övergripande scenframträdande. Sist ut i spelordningen blir låtarna Catacomb och Walking Dead, en grymt stark duo som lämnar få oberörda. Speciellt inte entusiasten som finner ett gediget nöje i att dränka scenen i saliv.
Bäst: Zombie Flesh Cult.
Sämst: Torn To shreds.
Betyg: 7/10
Entomed A.D
Medlemsstrul och bandsplittringar. Den senaste tiden har varit tuff för Stockholms legendarer som nu har omgrupperat sig i Entombed A.D. Samma sköna stämning, aningens annorlunda laguppställning. Trots att lokalen har fyllts på är det långt ifrån packat. Luckor bland hårdrockarna kan skönjas här och där. Samtidigt är stämningen förväntansfull. Bredvid undertecknade står två ryssar och värmer upp som om de skulle gå en boxningsmatch. När sångaren L-G Petrov äntrar scenen med sitt manskap, till tonerna av Pandemic Rage, är det först en besvikelse. Framträdandet går på rutin, sången känns svag och hela den förväntansfulla starten verkar rinna ut i sanden. Kvintetten verkar lika sega som trötta. Men så plötsligt händer det. Bandet går tillbaka till klassiska låtar och sakta men säkert växer entusiasmen. Framträdandet går från stelt till livfullt där gruppen ser till att utnyttja hela scenen. De är aktiva från scenkant till scenkant med lika breda leenden som attityd.
Basisten Victor Brandt levererar den ena rockstjärneposen efter den andre medan skojfriska L-G håller låda med allehanda tossigheter. De fans som tar sig upp på scenen möts av kramar, publiken får bua respektive bröla om vatten eller öl ska svepas och som den charmanta frontman han är presenteras Second To None med kvällens fetaste snorloska. För övrigt levererar bandet en låtarsenal som kan jämföras med ett fulladdat magasin till en automatkarbin. Stranger Aeons följs upp av Living Dead. Och även om Wolverine Blues och Left Hand Path inkvarteras i setlistans andra hälft skapar de lika entusiastiskt jubel som om bandet precis hade inlett spelningen. När Serpent Speech klingar ut som avslutande dänga har värmen stigit till bastunivå. Ändock tar sig bandet tid att skaka alla uppsträckta nävar och tacka sin publik personligen. Entombed A.D, ett band av folket för folket.
Bäst: Humorn.
Sämst: inledningen.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
