Nordvis
Släpps den 19 januari 2015
Ett mörkt ljudlandskap där norr och syd obarmhärtigt har slagits samman till en kreverande tingest av black metal-svärta. En tiotummare vars kvartslånga speltid får mig att önska efter mer och samtidigt som jag be till högre makter om att få slut på eländet. För här blandas två band som vid första anblick ter sig likartade men som vid en närmare lyssning är varandras motpoler. Medan Grift slipar lien och skördar Sydsveriges marker besjunger Saiva den svenska Lappmarken.
Visst finns det något melankoliskt vackert över det sorgsna dragspelet i inledande Skarprättaren, Grifts oheliga bidrag. Mörker och depression porträtterat i ett medeltempo där skönspelande gitarrer blandas upp med klassiskt kargt riffande. Stämningsfullt och med en lagom bitter underton för att skapa en atmosfärisk cocktail. Om det inte vore för att sångaren Perditor (som även trakterar gitarr och bas) låter som ett skadeskjutet djur skulle detta vara riktigt njutningsfullt. Men det krävs allt för många genomlyssningar innan det går att förlika sig med duons vokala insatser. Saivas bidrag, Sjiedvárre, är emellertid ett mer lättsmält spår trots att det klockar in på hela tio minuters speltid. Bandet tar tillvara på Lappmarkens isande karaktär, drar det till sin spets och lyckas med ytterst enkla medel få den kyliga känslan att genomsyra musiken. Genom att blanda in folkmusik i sin långsamt malande black metal skapar de en dyster men även en melodisk vacker låt. Vem som sjunger är höljt i mörkret men den bastanta pondusen och körandet gör detta till skivans mest intressanta spår.
Kanske är det en smaksak. Kanske är det bara bristen på ett gediget utbud med låtar som fäller helheten. Grift hinner aldrig få det utrymme som de behöver för att lyfta och Saiva blir det band vars spår jag nöter sönder. Överlag känns tiotummaren väldigt obalanserad. Den är en tudelad ”hata eller älska”-kreation där jag egentligen vill se mer av båda banden men av helt olika anledningar. Jag lämnas med någon form av bittert tudelad mersmak där jag vill ge Grift en chans att växa och se Saiva släppa en fullängdsdebut.
Bäst: Sjiedvárre.
Sämst: Skarprättaren.
Betyg: 5/10
Spår:
Sida A – Skarprättaren
Sida B – Sjiedvárre
Text: Cecilia Wemgård
