Genom åren har en hel del kända rockakter börjat sin resa i Upplands Väsby. Staden verkar vara ett allt igenom groende mecka för melodiös hårdrock. Svenska H.E.A.T är inget undantag. De senaste årens resa har varit kantad av både goda och dåliga händelser. Sångare har bytts ut, ikoniska TV-evenemang har betats av och med ett fjärde alster på väg ut till skivdiskarna kan man lugnt säga att bandet har många strängar på sin lyra. Så många strängar att de inte ens hunnit äta något sedan klockan sju i morse.
På stående fot bestämmer vi oss helt enkelt för att flytta intervjun från Sony Musics huvudkontor till den lokala baren The Dubliner. Sångaren Erik Grönwall föreslår snabbt att de enklaste vore att beställa in några rediga hamburgartallrikar.
– Är den lika stark som harakiri-korven, frågar basisten Jimmy Jay fundersamt medan han velar på om han ska beställa en Dubliner death burger eller inte.
Året var 2007 då de två banden Dream och Trading Fate slog sina kloka huvuden ihop för att bilda H.E.A.T. Första spelningen under det nya namnet skedde på Galaxen i Sollentuna samma sommar. I dessa lokaler spelade även metallbandet Raid med en väldigt ung herr Grönwall bakom micken. Då gick den musikaliska inriktningen i AOR-musikens tecken, sju år senare har bandet svängt om och fokuserar fullt ut på melodiös hårdrock.
– Det är en väldigt naturlig utveckling, förklarar Erik. Vi vill alltid se framåt för att utveckla vår musik och vårt skriveri. När vi tycker att det känns bra så kör vi.
-Jag kan ju säga som så, vi har alltid varit melodisk hårdrock live. Sedan blev det jävligt AOR på plattorna, lägger gitarristen Eric Rivers till.
Resan har inte varit problemfri. Sommaren 2010 var bandet på toppen av sin karriär. Därför kom det som en chock när sångaren Kenny Leckremo valde att hoppa av. Genom ersättaren Erik Grönwall kom bandet att överleva sitt första stora bakslag för att resa sig upp på nio. I fjol kom nästa tragedi. Dave Dalone, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare, valde att hoppa av. I dagsläget står H.E.A.T med endast en gitarrist samtidigt som de släpper sin första platta där alla medlemmar är inblandade i låtskrivandet.
– Det är tråkigt att förlora en bandmedlem. Erik suckar uppgivet. Det är skittråkigt. Inspelningen gick däremot bra. Jag tycker nästan att processen blev enklare när vi bara hade en gitarr att spela in. Live funkar det väldigt bra då vi har keyboards som kan täcka upp under solon. Det är mest på ett personligt plan som det har påverkat bandet.
– Dave är en jävligt kul kille och en fantastisk vän, flikar Rivers in. Under en lång period hade han varit omotiverad och inte känt samma hunger för bandet. Just att han valde att hoppa av var lite… Han har alltid varit viljestark och följer magkänslan. Känns det inte bra så fortsätter han inte men visst, det var lite chockerande.
Kvintetten börjar spekulera fram och tillbaka om vad det egentligen var som hände under denna period. Att Dave var en viktig del av gemenskapen är uppenbart då ämnet väcker känslor. Samtidigt finns det inga spår av bitterhet hos grabbarna. De bjuder till och med på en liten anekdot om hur gitarristen efter sista gigget fick ett ”moment of freedom” och sprang naken på Autobahn. Något som eventuellt filmades och som herr Grönwall, med ett stort flin på läpparna, föreslår att de borde sälja på ebay.
Bandets fjärde alster, betitlat Tearing Down The Walls, handlar om friheten att gå sin egen väg. Omslaget pryds av en raserad mur där medlemmarna går i brässen för en skara människor i post-apokalyptisk mundering. Erik förklarar.
– Konceptet handlar om att riva sina mentala väggar. Det finns alltid en liten röst i varje person som säger att såhär kan man inte göra. Jag är säker på att du känner igen dig och det händer även oss fast vi är odödliga, lägger sångaren till med ett kaxigt leende. Så, vi ville skriva om det men ävenfånga det snyggt på bild. Vi tog kontakt med en rysk konstnär vars namn jag aldrig kommer ihåg. Skratt. Hur som helst, det var just detta med att riva ned mentala väggar som vi ville ta tillvara på. Gör som du vill helt enkelt.
Konstnären som gjort bandets omslag går under namnet Vitaly S. Alexius. Han är bland annat känd för sin nätserie Romantically Apocalyptic. Att muren på skivans omslag stundom för tankarna till Berlinmuren är en kul tillfällighet. Detta går nämligen bra ihop med bandets nya singel A Shot Of Redemption som både har släppts som ”vanlig” video men som även har släppts i en alternativ live-akustisk version inspelad på just Berlins gator.
Erik: Vårt internationella skivbolag, Edel earMUSIC, hade idén om att flyga ned två från bandet. Det är många som nämner just denna video så det blev en bra kraft i den.
Rivers: Det är något som vi aldrig har gjort. Eller, jag har aldrig spelat som gatumusiker. En eloge till de som spelar på gatan. Det är både svårt och jobbigt. Folk går bara förbi. Det var nervöst, speciellt när vi spelade på tåget.
Erik: Man är ju så svensk också! Åter igen är det de här jäkla väggarna som hindrar en; ”nej, det här kan jag ju inte göra”.
Rivers: Sedan när vi väl var igång så var det ju det roligaste vi gjort.
Det finns en hel del förklaringar till att just A Shot Of Redemption fick bli skivans singel. Med sin catchiga refräng är den en låt som sticker ut bland mängden. Den bjuder också på en aningens nyanserad ljudbild som bör skapa merintresse för svenskarnas musik. Erik filosoferar runt singelsläppet.
– Jag minns att när vi släppte den läste jag en del kommentarer. Det är lätt att man halkar in på sådant på facebook. Oavsett ifall folk gillar eller ogillar den så ska de aldrig kunna komma ifrån H.E.A.T. De ska alltid ha en åsikt om oss för när de inte har någon åsikt alls då är vi ointressanta. Vi behöver folk som både hatar och älskar oss. Sedan är det skillnad på att ha en åsikt och att försöka att köra över oss.
A Shot Of Redemption är inte det enda spåret på skivan som särskiljer från det övriga låtar. Avslutande Laughing At Tomorrow gör ett riktigt bra försök till att knipa andraplatsen.
– Vi bestämde oss för att ha en kräftskiva med vårt skivbolag. Vi tänkte att vi skulle umgås, ha trevligt tillsammans och vara väldigt svenska av oss. Äta gott och ta lite nubbar på det. Tradition du vet.
Ett småfnissande bryter ut runt bordet. I förbifarten nämns det även något om att kasta grill. Grönwall fortsätter förklara nattens bravader med obesvärad saklighet.
– Mitt i natten fick vi för oss att vi skulle lägga körer och vi kände att vi verkligen ville fånga känslan som finns på den låten. Skit i morgondagen, nu har vi kul. Vi gick in med den inställningen och sedan blev det som det blev.
Vart hamnade grillen någonstans?
– På taket. Skratt. Nä, vi försökte men taket var för högt. Vi gillar att ha kul när vi spelar in. Livet ska vara en fest.
Vi avrundar intervjun och som på given signal serveras äntligen de beställda hamburgarna. Jimmy lyckas sätta i sig sin dödsburgare utan större problem. Lite sting bjuder den på utan att bli oätlig. Erik lyckas inte få i sig mer än två tredjedelar av sin tallrik innan han börjar hamna i ett tillstånd farligt likt en brutal matkoma. Solglasögonen åker på varvid vi slår sällskap till centralen för att inhandla kaffe.
Några timmar senare sitter jag, tillsammans med skivbolags-och annat pressfolk, på en buss som går till Jackpot Rock Bar i Upplands Väsby. Baren är stammishaket för grabbarna som bidragit till inredningen med en av sina gamla backdrops. Väl där vankas det releasefest. Bandet själva anländer stilfullt i en vit limousine för att mötas av folkets jubel. Buffén har dukats fram. Trummisen Crash tittar fundersamt på en salsaburk prydd med en dödskalle. Undertecknade föreslår att han sparar denna till efter kvällens livespelning, ett förslag som trumslagaren nickar instämmande till.
När det sedan är dags att ge sig upp på scen tar det inte lång tid innan mitt bordssällskapet blir tvungna att rädda både flaskor och ljusstakar. Erik Grönwall har nämligen kommit på (lagom till extranumret Beg, Beg, Beg) att vårt bord fungerar utmärkt som förlängning av scenen. Det som skulle bli en avskalad show har förvandlats till en arenaspelning. Bandet är i gasen, feststämningen enorm. Allsången bryter snart ut och det är omöjligt att inte ryckas med av bandets entusiasm.
– Välkommen till vårt vardagsrum, vrålar Erik till publiken. Här har jag bokstavligt talat sovit i baren.
Kvällen till ära bjuds vi även på en förhandstitt på videon till nya låten Mannequin Show. En estetiskt vacker skapelse som faktiskt lovar mycket gott inför skivsläppet den elfte april.
Text: Cecilia Wemgård
