Varför utesluts hårdrocken från Pridefestivalen? Det undrar Jonn Jeppsson.
I söndags avslutades Stockholm Pride. Hårdrocken lyste som vanligt med sin frånvaro under arrangemanget; det som kom närmast metal på programmet var ett seminarium med titeln ”Vad kan transan göra för metallarbetaren?”. Vad jag skulle vilja veta är vad metal kan göra för transan (och alla andra som ryms inom HBTQ-begreppet). Inte mycket, verkar det som.
Hårdrocken är av hävd och ohejdad vana förskräckligt mansdominerad och heteronormativ, särskilt när det gäller vem som får vara gitarrhjälte, göra skivor och stå på en scen. Nu är hårdrocken knappast någon värre machokultur än hiphoppen eller idrottsvärlden, men det finns en grundmurad uppfattning om hur en Riktig Man ska se ut och bete sig. Kvinnor hamnar i bästa fall i tidningen Revolvers ”Hottest Chicks in Metal”-nummer, bögar blir skämtreferenser på In Flames Sweden Rock-konsert.
Det roliga i sammanhanget är att metal är skapligt gay emellanåt. Muskulösa män, gärna klädda i åtsmitande läder, som svettas kärvänligt tillsammans och sjunger i falsett om andra män som gör manliga saker tillsammans: Hammerfall eller Scandinavian Leather Men? (Känns parallellen trött och raljerande? Se det som ett bevis på varför jag behöver skriva den här krönikan.)
Rent statistiskt måste det finnas en hel del hårdrockare i garderoben. Hur många känner du till? Jag vet två: Rob Halford i Judas Priest, som hittade hela hårdrockens nitar-och-läder-look i en fetischbutik i Soho. Och Kristian Gaahl Espedal (ex-Gorgoroth), vars ex-pojkvän hotades till livet av den norska black metal-maffian när relationen – och deras kommande kollektion av kvinnokläder av märket Wynjo – blev offentlig förra året.
Men hur många fler musiker (och fans) gömmer sig av rädsla för att inte ses som karlar för sina nitar? Metal påstås ofta handla om oliktänkande och individens frihet. Om den andan ska ha något som helst värde måste scenen omfamna snarare än stöta bort det som avviker från normen. Och om inte annat vore det skönt med lite mindre schlager på Pride 2010.
Källa:
John Jeppsson – Sydsvenskan
