Datum: 2018-12-18
Förra året intog de tyska pumpakungarna Partille Arena i Göteborg för att slå publikrekord. I år är det istället Stockholm som får rulla ut röda mattan för den power metal-jätten Helloween. Trots de gångna årens gruff och stön mellan nuvarande bandmedlemmar och de tidigare medlemmarna Kai Hansen (gitarrist) och Michael Kiske (sång) är det enbart glada miner och fånerier på scen när gubbarna slår ihop sig igen för en unik turnéupplevelse. Pumpkins United är ett passande namn för en grandios resa i de mest klassiska albumens repertoar och även om många av bandets senaste guldkorn har fått kalla handen är det många fina örhängen som åter ser scenljuset.
Som för att befästa för sig själva och fansen hur stort detta är lägger gruppen in femmans växel från start. Till tonerna av Halloween far alla medlemmar upp på scen som skjutna ur kanoner. Michael och Andi Deris (sång) turas om i refränger och rader medan Kai lycksaligt springer runt och fånar sig med övriga strängbändare. Personkemin är fantastisk och mimiken medlemmarna emellan är så naturlig att det känns som att det alltid varit bästa vänner. Basisten Markus Grosskopf gör den ena fula grimasen efter den andra medan gitarristen Sascha Gerstner överraskar med oväntade sångtalanger. Dani Löble (trummor) verkar ha hävt i sig en extra energidryck då han inte bara smattrar på i rasande fart utan även gör det med snortight precision. Till och med den i vanliga fall supernonchalanta gitarristen Michael Weikath bjuder på ett strålande leende och lite fånerier mellan de små guldkorn till toner han väver in i musiken. När det kommer till valet av låtar ligger majoriteten på de klassiska albumen vilket backas upp av animationssekvenser mellan varven där två pumpanissar drar band-och musikrelaterade skämt. Humorn är inte på samma nivå som i de animationer som Rush brukade ha med sig ut, men i sitt sammanhang fungerar de bra. Det är nästan så man vågar hoppas på att Kiske ska göra som sin animerade motpart och dra på sig en knallblond peruk, vilket självfallet inte sker. Istället går den skalliga mannen lugnt runt på scenen och gör vad han ska göra, varken mer eller mindre. Visst, Andi gör ingen kanoninsats i Are You Metal? (som vi för övrigt hade kunnat vara utan) men i Perfect Gentleman bevisar han varför han är bandets nuvarande sångare och även varför han varit med längst i bandet när det kommer till de vokala insatserna. Han är helt enkelt rolig att titta på och har en fantastisk karisma när det kommer till att flörta och charma publiken. Vare sig han låtsas ha gikt i Dr Stein eller leker flygplan i Eagle Fly Free så är han många gånger showens mittpunkt utan att tulla på det scenljus som bereds övriga medlemmar. Kanske är det även detta som räddar upp den dipp showen går ned i efter halva speltiden. Det är svårt att hålla ångan uppe i tre timmar i sträck och det märks även på musikerna. Som tur får de upp ångan igen och lagom till slutet är det fullt ös medvetslös. När bandet frågar om publiken är trött är det ett unisont och lycksaligt nej från fansen trots att vakterna praktiskt taget vattnar första raden av flämtande hårdrockare. Den grandiosa avslutning med I Want Out bjuder på pumpaballonger modell större och fem lastbilsflak med konfetti, precis som det ska vara när pumpakungarna håller hov.
Betyg: 8/10
Bild och text: Cecilia Wemgård
