Datum: 2018-08-18
Sommarens festivaler börja lida mot sitt slut vilket inte stoppar några eldsjälar från att skapa en ny. Arrangören High 5ive&Impercon har I samarbete med klädmärket Halfway Crooked starta sin egen Metalcore och alternativ-festival för att öka uppmärksamheten kring Suicide Zero arbete för att förebygga och minska antalet självmord.
Winchester
Brittiska Winchester öppnar festivalen med vassa toner som strider mot deras annars så uppstramade attityd. Även om det finns partier där sångrösten är lite för mesig så är kvalitén helt okej. Bandet bjuder inte på något nytt utan följer i samma spår som Slayer och Anthrax och spelar på säkra kort. Stundtals dyker små överraskningar upp men utöver det så är det ganska slätrakat trots att deras ansikte pryds av det typiska metalskägget.
Betyg: 6/10
Dream Drop
Göteborg är välkänt för att vara den melodiska death metal-musikens grogrund och Dream Drop är inget undantag. En sak är säker, det här är en grupp som inte bryr sig ett dugg om de spelar i en trång källare. Som på kommando djupdyker sångaren Joar rakt in i musiken med en inlevelse som gör att det känns som om spelningen upplevs genom ett par 3-D glasögon. Growlandet är fläckfritt och när den mörka rösten sjunger rent följer de melodiska riffen upp. Den typiska exportmetallen som härstammar från Göteborg finns det ytterst små fragment av. Basen är rungande och trummornas skinn piskas med en järnstark taktkänsla. Att enbart leverera på hög nivå är inte tillräckligt när det gäller för dessa unga och vilda musiker. Deras gräns sträcker sig högre än så.
Betyg: 9/10
The Royal
Om man är ett fan av August Burns Red så är detta bandet att vända sig till. Materialet bjuder inte på några större överraskningar och resultatet blir alldeles för förutsägbart. Musikaliskt håller det en bra nivå och riffen skapar sina egna energiska melodier. Sångaren Sem Pisarahu håller däremot exakt samma tonläge rakt igenom vilket gör att orden faller platt och materialet påminner alldeles för starkt om ovanstående nämnda band. Energin hos bandmedlemmarna är bra och det gör sitt, men gruppen glöms snabbt bort igen när deras tid på scenen är över.
Betyg: 5/10
Below Red Skies
Sångaren Kalle Ruuska verkar ha en medfödd talang för att forma orden i bestaliska growl. Killarna har kul under spelningen men det hade varit mer professionellt att inte låta miljön runt om påverka. Att vi befinner oss in en källare ska inte förstärka intrycket av att vi befinner oss på ett rep. Metalcore ska vara slagkraftigt och utlevande, inte humoristiskt. Trummisen Hampus Fasth manglar på och hotar att spränga trumhinnorna med sina bombastiska slag. Tyvärr påverkas helhetsintryckat för mycket av gruppens tillkortakommanden och resultatet blir under förväntan.
Betyg: 4/10
Time, The Valutor
Risken för både rygg-och nackskador ökar i takt med att headbangandet och musiken får kroppen att röra sig som en marionett. Sångaren Phil Bayer vet exakt hur han ska styra publiken och kroppar slängs runt utan kontroll. Cedric Dreyszas får gitarren att skrika ikapp med rockens grundpelare. Tryckvågorna pressas till max och musiken fyller det lilla tomrum som fanns kvar. Mot slutet av spelningen är publiken lika svettig och tom på energi som musikerna.
Betyg: 8/10
Noija
Namnet till trots så är det långt ifrån nojig man blir när bandet kliver upp på scen. Sångaren Nick Serlstedt får nackhåren att resa sig i givakt redan vid första tonen. Den alternativa rocken blandas med metal och blir melodisk samtidigt som den är hård och mjuk på samma gång. Musiken är genomarbetad och välbalanserad varvid gruppen gör ett sammansvetsat och omskakande intryck. Max Mauritsson låter ekona från den rungande basen trycka bort gränserna i takt med att gitarrens klagosång ökar. Den sensuella undertonen får hjärtat att slå några extra slag. Låtarna betas av med sådan entusiasm att det nästan blir löjligt bra.
Betyg: 9/10
