Datum: 2014-09-25
Den fagerstadbaserade garagerockkvartetten The Hives kanske inte drar sommarens största publik till Gröna Lunds stora scen. Men de tar åtminstone och bjuder på en av de mest underhållande och energifyllda framträdandena som sommaren 2014 har att erbjuda. Enhetligt klädda i vita kostymer spritter grabbarna av energi även om framträdandet mycket av en berg-och dalbana; stundom med mediokra dalar och stundom med hisnande höjder. Kanske är det så att det höstmörker som nyligen dragit in över landet både förskönar och försämrar. Publiken längst bak i ledet står huttrandes stilla medan ungdomarna vid scenen dansar och roar sig vart om.
På sedvanligt manér rusar bandet in till den ca en minut långa Come on! vilket snabbt backas upp av bland annat Take Back the Toys och den nya Two Kinds of Trouble. Sångaren Howlin’ Pelle Almqvist beskriver det som en hitkavalkad och visst får man hålla med den talförda frontmannen. För när han inte adresserar publiken, klättrar runt som en apa på scen, ålar sig runt på sådant vis att han hade kunnat få en utvikningsdam att rodna eller slänger sig ut i publikhavet så är hans kaxigt självgoda mellansnack (med glimten i ögat) väldigt övertygande. Övriga bandmedlemmar ser praktiskt ut att stå stilla trots att varenda rockkliché i gitarrhanterande och trumspel betas av. These Spectacles Reveal the Nostalgics får Grönan att dansa och Tick Tock Boom får den att hoppa så att marken gungar. En av höjdpunkterna är när Pelle visar sina kunskaper som publikdomptör och får publiken att sitta ned samtidigt som han surfar ut någon meter på åskådarnas armar.
Att The Hives är ett band som både fångar och hänför sina åhörare är tydligt. Att dessa sedan i majoritet tillhör den yngre generationens rockälskare blir pinsamt explicit när undertecknade är den enda som skrattar åt det politiska skämtet, anno 2008, som Pelle klämmer ur sig. Kinesisk väderteknologi och svensk vapenexport till trots så bjuder bandet upp till en stark show som kulminerar i Patrolling Days. Jag må vara måttligt förtjust i musiken men till och med jag ser kvalité när den serveras på silverfat.
Bäst: These Spectacles Reveal the Nostalgics.
Sämst: rundgång samt att det stundom var lite väl mycket slarv i framförandet.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
