Datum: 2016-08-20
Den lilla folkparken med det stora hjärtat, så kan man närmast beskriva Ölsta Folkpark, beläget på norra delarna av Ekerö. En större gräsplätt som är på väg att bli skådeplatsen för en dubbeltrampad nostalgitripp till 90-talet och death metals glansdagar. Allt i mörbultade HM2-takt. Vid ankomst är dock ljudvolymen inställt på tystnad och ro. Eftersom CrankItUps utsända anländer med den tidiga bussen släpps vi välvilligt in men får placera oss i gräset i väntan på bättre tider. Parken är pittoresk och scenen är ställd mot en husvägg med fronten vänd mot en mindre backe vilket skapar en naturlig amfiteater i mindre skala. Perfekt för att även den minsta ska kunna se. Medan matvagnen Gnarly Burgers värmer grillarna, och portionerar ut jämna ljudvågor innehållandes allt från Hawkwind till AC/DC, förbereder sig konstnärerna för att bereda skön kultur i danspaviljongen. I gröngräset görs vi även sällskap av den nattsvarta katten Motörlemmy Gehennahson (spontandöpt i all hast) tills han finner soundchecken allt för högljudd för sina lurviga små öron. I bakgrunden glider Glassbilen förbi, trumpetande sin serenad om iskall lockelse, sunt omedveten om den dekadens som snart ska ta plats i solskenet.
Morbid Illusion är ungtupparna från Uppsala som hoppades på att folk skulle skippa sovmorgonen för att hänga vid scenen prick kl 13:00. Tyvärr så är Stockholmspubliken en lat sådan som hellre sover på sofflocket än orkar pallra sig upp för en längre färd med lokalbussarna. Därför möts kvartetten, efter ett redigt soundcheck, av en minimal skara med fans. Standardiserad death metal möter trumhinnan. Även om bandet visar upp ett tekniskt kunnande räcker det inte hela vägen fram för att plocka bort känslan av att de är ytligare en i mängden av band på marknaden. Å andra sidan har de knappt fem år på nacken men uppvisar ändå utvecklingspotential. Dock får gitarristen och brölaren Arvid Sjödin jobba på nyanserna i sången så att det inte enbart låter som att han har en hårdsmält burrito i magen.
När man släpper en ny skiva som är 40 minuter lång och som enbart består av en och samma låt uppdelad i olika partier, ja då blir det till att leta upp russinen i kakan när man väl ska framträda. Vilket är också vad nästa Uppsalakvartett, vid namn Usurpress, gör. Det svänger rikligt när vokalisten Stefan Pettersson nästan går ned i spagat i sina försök till att vrålande misshandla mickstativet. När Beneath the Starless Skies tar vid trollbinds publiken först med en långsammare uppbyggnadsfas innan låten förvandlas till en välsmord uppercut. Något som en handfull getingar inte tycks gilla då de i krampaktiga dödsspasmer vrider sig vid monitorerna. Blandningen mellan melodiöst sväng, doom/death metal och dansant rock’n’roll förtjänar verkligen inte en så skral uppsamling som ett femtiotal individer.
Speglas är den melodiösa tvättbjörnssminkade avkomman av Conflagrator, Tribulation och Morbus Chron. Allt blandat i en härlig kombination där summan är ett ”sant” omgärdat av ett hastigt ritat hjärta. Detta lilla hopkok av melodiös death metal är som en serenad av den elakare sorten. Det är svängigt, engagerande och lovar överlag en intressant framtid. Dessutom uppvisar gitarristen Marcus Rönnqvist Vagnér en gedigen talang för minnesvärda solon. Efter en halvtimme lämnar bandet scenen på dramatiskt manér och låter rundgången klinga ut över gräset. Simpelt och stilfullt.
Första tanken som slår undertecknad när Coffin Creep har riggat upp sin arsenal är att det var länge sedan man såg en sjungande trummis skorra så friskt. Vilket inte är konstigt när trion i normala fall är stationerade i Malmö. Bandet har inga problem med att mangla på som ett godståg förstärkt med en snöplog. Skinnplågare Padde Holmgren skulle förmodligen kunna lunka sig igenom ett ultramarathon (10 mil) med den kondition och uthållighet han tycks besitta. Åtminstone är han fullt kapabel att slå sönder sitt eget trumset i omgångar. Med sin självbetitlade dänga befäster bandet att deras brötmangel får den mest hungrande reptilhjärna att tugga fradga.
Centinex bevisar att Avestascenen under 90-talet utan problem kunde mäta sig med den mer kända Stockholmsscenen. Medan den sistnämnda levererade mer bröt i det vi kallar traditionell death metal bejakade Avesta sina punktendenser. När vi tar allt detta till nutid är det bara att konstatera att Centinex kittlar dödsskönt i kistan. Men hur tusan ska det gå att recensera det här utan att apa upp varenda uttjatad kliché som någonsin har författats i en liverecension? Här finns både knogmackor och högerkrokar, pungsparkar och stridsvagnsmuller. Centinex är som en kebab som dryper av fett. Den går att käka i både nyktert och bakfullt tillstånd även om den ibland mättar en lite för snabbt.
Trummis Kennet Englund får sig ett rejält träningspass då han bemästrar två trumpallar. Dels som trummis i Centinex och dels som trummis i Interment. Vilket leder oss in på nästa band. På årets festival så ska självfallet publiken bjudas på två av Avestas stoltheter. Interment går i samma skola som Centinex men föredrar att vråla ”Haderajja, nu går vi på pöbben” aningens fler gånger. Mycket beror nog också på att Interment har lyckats dra till sig en mer alert publik vilket gör att tiden tycks fara förbi snabbare än en svala i flykt.
Knappt hinner CC Company inleda sitt framträdande innan en berusad man stjäl anteckningsblocket för att skriva; ”10/10, de spelar Motörhead!”. De före detta Arvikaborna, nu mera Stockholmsbor, är det band som får exemplifiera likheterna mellan Howl From The Coffin Festival och Tyrolens egen Muskelrocks festival. Här är det Thin Lizzy i en grövre, nästan Motörhead-liknande, tappning som gäller. Även om man kan se bandet som festivalens vita får bland alla svarta är det skönt med ett genreavbrott innan de stora dragplåstren sparkar igång. En mer än väl godkänd hårdrockspaus mitt i allt det extrema.
Har brittiska Venom hoppat in i en tidskapsel eller är det sångaren Cronos som har skaffat sig ett bättre hårfäste? Ja, det är svårt att avgöra när Bombs of Hades beträder scenen med sin klassiskt rotade urpunkiga death metal. Det låter lite som om för mycket whiskey och djävulskap har blandats till i en nattsvart drink vars rock’n’roll-vibbar är lika tuggande som en vass rasp. Publikens mest exalterade fanatiker är ingen mindre än Johan Jansson, sångare i Interment. Med vassa armbågar har han snart slagit sig fram till fronten (vilket egentligen inte är en svår bravad när publiken enbart består av två rader människor) för att hötta med näven.
Det är svårt att inte kalla LIK för ett allstar-band. Med medlemmar som har spelat/spelar i Kaamos, Repugnant, Katatonia och Nale är det ingen dålig meritlista som har lagts upp på bordet. Det är också svårt att inte kalla LIK för kvällens absolut starkaste akt. En ny bekantskap för många men också en som stannar i minnet i år framöver. Debuten Mass Funeral Evocation kom förra året och visade upp ett gäng grabbar som spelar med lika mycket brutalitet som självdistans. Det är pang på rödbetan från första ton och för första gången under kvällen är det en ordentlig uppslutning av svajande hårmanar framför scenen. Det är en fruktansvärt pigg kvartett som bjuder upp på något som påminner om ett ungt Dismember. Publiken jublar och bandet briljerar.
Den otacksammaste uppgiften som finns är att gå på scen efter att ett annat band vridit ur publikens energi som en svettfylld träningströja. Grave må vara veteraner från Visby med två decennier under skjortan, men även dessa rävar får jobba i motvind. Publiken är trött och nackar värker efter den vitamininjektion LIK frammanat. Bandet håller dock envist motstånd och sångaren/gitarristen Ola Lindgren vrålar för kung och fosterland. Har man sett några spelningar med bandet är inget nytt under solen. Det är death metal utan krusiduller från ett väloljat maskineri med en hög lägsta standard. Dock gör den aningen överförfriskade Johan Jansson åter igen entré, men denna gång på scenen där han både våldgästar och raglar runt till publikens förtjusning.
Sist ut på festivalens första upplaga är det åter igen en gammal räv som står för melodin. Gävles egna Sorcery fick gå igenom sju sorger och åtta bedrövelser innan det började snurra på i deras favör. I dagsläget har de den purfärska tredje skivan Garden of Bones att dra energi ifrån. På grund av begränsad resekommunikation har publiken åter igen visat upp sitt svekfulla lynne och lämnat området med den tidigare bussen. Synd och skam för även om det fanns vissa tvivel över hur bandet skulle klara av en större sen så sköter sig gubbarna galant. Inte bara djupdyker de i rökmaskinens dimmor utan de bjuder på ett explosionsartat framträdande som är riktigt kul att bevittna. Visst, både Grave och Sorcery vilar i skuggan av LIKs prestation men ingen som stannar till slutet kan klaga på att finalen är undermålig. Nä, det enda som kan kallas undermåligt är de posörer som stannade hemma när scenen behövde stöttning. Fy skäms på er!
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
