Datum: 2016-10-01
Med det nya konceptet att göra om fredagen till enbart mässdag och fokusera livebanden till lördagen har Huskvarna Rock & art Weekend gjort en fördelaktig omstuvning som enbart gynnar besökarna. För den som enbart är intresserad av det som gårdagens mässa erbjöd finns det fortfarande mycket kvar att utforska. Och de som har ont om pengar och enbart är sugna på att se lite högkvalitativ heavy metal på bästa sändningstid slipper söka ledigt från jobbet. Teaterladan har riggats och även om en nervös Blaze Bayley springer runt som en förvirrad höna är det vid tretiden på eftermiddagen som alla taggar till.
Stormhold
Stormhold är ett klockrent exempel på hur långt DIY (Do It Yourself) attityd kan ta en i musikbranschen. På förra årets Huskvarna Rock & Art Weekend fick de ”nöja” sig med att spela inne på mässan tillsammans med Blaze Bayley. Nu har de fått inta stora scenen som öppningsakt och getts möjlighet att visa upp varför de har fått agera förband åt så villt skilda akter som Hammerfall och Raubtier. Det är med en sammansvuren och svärdsbärande kombination av power metal och heavy metal som bandet intar scenen. Att de har stark förankring i Huskvarna är ingen underdrift, publiken är med från första ton varvid knutna nävar, allsång och svajande hårmanar dominerar responsen. Med en enorm spelglädje som smittar av sig på allt och alla bjuder grabbarna på både sig själva och gitarriffen. Smäktande körsång som är fasligt välljudande och tight utmärker alla tre strängbändarna. Nä, det är inte konstigt att man ler från öra till öra när detta dansanta kraftpaket sparkar rumpa.
Negative Self
Gillar man tidiga Suicidal Tendencies får man sitt lystmäte mättat på svulstig nivå med stockholmsbandet Negative Self. Utan att namndroppa allt för många band på grabbarnas CV borde namn som Undergång, Headed for Disaster och Dr Livingdead ge en bra fingervisning om hur de snortunga riffen och vassa solona låter. Med en härlig punkig jävlighet och klassiska skate-attribut går Negative Self i samma skola som Stormhold och spelar med en fantastisk glädje som får även den buttraste att dra på smilbanden. Sången låter en aningens klen men vare sig det är en smaksak eller ej så backas musiken upp av ett fasligt tight spelande. Det enda riktigt tråkiga är att bandet tassar av scenen efter endast 30 minuters intensivt spelande. Om det beror på den sparsamma publiken eller brist på material att fylla ut spellistan med får förbli osagt.
Absolva
Om delar av ens band ingår i Blaze Bayles kompband är det nog ganska så självklart att man spelar heavy metal. Varför skulle man annars slå sina säckar ihop med Iron Maidens gamla sångare? Manchestergrabbarna lyckas dock nischa in sig i sin egen lilla vrå vilket ger dem en egen identitet i en scen som från och till har mättats på traditionsenligt heavy metal. För första gång under eget namn i Sverige tar britterna och visar upp en förvånansvärd professionalism. Sångaren och gitarristen Chris Appletons nasala stämma är lika träffsäker som Robin Hoods pilar när han far mellan de låga och höga registren. Precis som tidigare band verkar Absolva rida på en glädjens våg där tvillinggitarrer är vardagsmat. Med fart drar de av de flesta låtar med minimalt mellansnack vilket ger ett bra flöde och lämnar utrymme för att spexa till snacket en två-tre gånger under framträdandet. Absolva är knappast några nykläckta kycklingar och det är med höga betyg de inviger ett förhoppningsvis fortsatt samarbete med de svenska konsertarrangörerna.
Mordant
Vissa skulle kalla detta band för speed black metal från Dals Långred. Andra skulle kalla det för härlig gärdsgårds satanism med gitarrer lika vassa som en nyslipad ostkniv. Men så blir det också när man låter som något som blev kvarlämnat från första vågens black metal. Thrash metal och black metal i en salig blandning som får Venom att hicka och Jon Nödtveidt från Dissection att banka lätt på kistlocket i takt med gitarrslingorna. Med träskorna i högsta hugg är det bitigt skrikande och brutalt mangel som står på kvällens lista under rubriken ”underhållning”. Tyvärr blir bandet, men sin eminenta charm och spruckna byxgrenar, de som får stoltsera med den skraltigaste uppsamlingen till publik. Något de verkar skita blanka fan i då de rullar vidare som ett annat godtåg utan vare sig vett eller fason.
Skitarg
Om någon sa till mig för tio år sedan att man kunde göra sig en karriär på att spela provocerande, lågintelligent metal med aggressionsbesvär och tillika kleta ansiktet fullt med mardrömsliknande clownsmink hade jag trott att hen varit i behov av att träffa männen i vita rockar. Skitarg tar allt som är fel med världen och gör det rätt samtidigt som de tar allt som är provocerande och käftigt för att köra upp det i ansiktet på publiken vare sig de vill det eller inte. Under jubel, skrik och vrål snurrar musikerna loss på scenen och gör sig till. Ja, släpp clownerna loss, dårhuset håller dem inte.
Blaze Bayley
Men brukar säga att tre är ett turtal. Hur vida detta är sant eller ej låter vi vara osagt. Det som däremot är sant är att sångaren Blaze Bayley åter igen är tillbaka för tredje året i rad och bjuder upp till pondusbetonad heavy metal. Med en ny konceptplatta i bagaget betitlad Infinite Entanglement har britten sett till att inte bara bjuda upp till en två timmar lång föreställning om kosmos och kvantfysik, han har även sett till att blocka fram de godaste pralinerna från chokladasken i form av diverse låtskatter från hela karriären. Med sig har han delar av Absolva samt duon Nylon Maiden för att bringa hela detta konceptmonster till liv. Och visst läggs det lite extra energi på publiken när spektaklet ska dokumenteras för en kommande live- DVD. Körarrangemang och berättande partier varvas med ett historieberättande som både trollbinder och förför. Men redan från start går allt åt faderns. Ljuset kraschar och ljudet har sett sina bästa dagar. Som på kommando släpper alla på scen det snorseriösa och börjar leva ut. Fokusen har skiftat, nu är det inte längre viktigt att framträda för en DVD-inspelning. Nu är det viktiga att ge publiken en fantastisk show vilket gänget levererar med bravus. Aldrig har väl allsången klingat så intensivt ända upp till taket som under denna kväll.
Hardcore Superstar
Om du ställer frågan vilket som i dagsläget är det mest rutinerade, välkända, mest spelade på Bandit Rock Station och populäraste hårdrocksbandet i Sverige är det med stor sannolikhet att de två orden Hardcore Superstar kommer att blinka i neon framför dina ögon. Det var sex år sedan bandet senast intog Huskvarna och sedan dess har de byggt upp en lokal sekt som ständigt har vrålat och önskat deras återkomst. Nu är de här, och även om detta verkligen inte faller i undertecknads smak så är det bara att erkänna att bandet kan sin grej. Med ett stilfullt framträdande som uppvisar erfarenhet får bandet publiken att äta ur deras händer.
Adrenalinet har tappats ur ådrorna och svetten dryper längst ryggraden. Med ett lätt slabbande från tröjor som fastnat mot huden tittar sig publiken yrvaket omkring. Den stora finalen är över och fyrverkerierna har dött ned. Det är nu bara till att ge sig ut i den mörka natten och hoppas på att det finns en efterfest inte allt för långt bort från lokalen. Även om mässan fortsätter under söndagen är det här slutet för många besökare som förhoppningsvis redan nu har bokat in Huskvarna Rock & Art Weekend i nästa års kalender.
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Text och bild: Cecilia Wemgård
