Festivalens andra dag går i konstens tecken. I lokalen har ovanvåningen gjorts om till envernissage där både konstnärer och stilar blandas hej vilt. Kalla det nytänk, surrealistiskt eller romantiskt men när alla stilar blandas blir det en form av abstrakt epitet som inte bör intas utan starka nerver och en stor kopp kaffe. Eller vad sägs om kombinationen morbid död, spirituell skönhet och rena rama mardrömsscenariern? Dagens första höjdpunkt är dock när ett telefonsamtal till undertecknade låter meddela att ingen mindre än Blaze Bayley har förankrat sig vid informationsdisken och väntar med spänning på den förutbestämda videointervjun. Att mötas av öppna armar är en underdrift. Skallig, medelålders, småfet och med en charm som kan få det mest hårdhjärtade att smälta (samt armar som kan krossa revben när de används för björnkramar) lyckas mannen få hela Huskvarna Rock And Art att dra på smilbanden. gårdagens ljudkille har sparkats och den nya mannen som har plockats in matchar Blazes professionalitet utomordentligt. och som en hökvingad mentor tar Blaze den unge ljusteknikern under sina vingar och lotsar honom igenom kvällens show. Det är som upplagt för succé.
Arbete och middagsintag gör att Hellspray och The Gloria Story får på foten men lagom till att Portrait intar scenen har publiken strömmat till. Det mässas om mörker och satanism och även om ljudet nu är kristallklart så visar Portrait upp att deras musik verkligen är en smaksak. Duktiga, levande på scen och med karisma levererar de en bra show. Hur man sedan ställer sig till deras genialitet eller inte, ja det är en helt annan fråga. Bandet kan sin sak och sedan lyfter det eller faller beroende helt och hållet på personlig smak.
Är det thrash eller black eller döds som mina trumhinnor skoningslöst utsätts för? Vulcano är inte bara legendarer, trummisen och gitarristens gråa hårmanar vittnar också om att de är pionjärer. Från Brasilien har de kommit och jäklar om de inte mottas med öppna armar av den svenska publiken. Hitkavalkaden är genuin, headbangandet på whiplashnivå och frågan är om Vulcano hade kunnat inleda sin Sverigeturné på ett starkare vis.
När Liv Jagrell, sångerska i Sister Sin, går upp på scen är det nästan så att hennes nitförsedda korsett matchar Nifelheims scenkostymer. Vältränad, ettrig, aggressiv och med en rockpipa som få verkar Sister Sin ha lånat lite av Vulcanos ”jävlar-anamma”-attityd. Gillar man välspisad rock med slagkraft funkar denna grupp ypperligt. Vad som kanske imponerar mest är samspeltheten och att alla i bandet bjuder till på showen. Liv må stjäla den men övriga medlemmar ligger inte långt efter.
Och så är det då äntligen dags för det stora dragplåstret, the legend himself, Blaze Bayley. Kan man inte annat än att lovsjunga en sådan ödmjuk man som förvandlar den lila paviljongen till en Iron Maidenkonsert i småskaligt format. Han bjuder på sig själv, är lika mycket i publiken som framför den och sjunger med sådan övertygelse att tårarna rinner nedför kinderna på undertecknade under Wasted Years. Trots att besökarantalet knappt överstiger något hundratal individer är allsången öronbedövande. Men de som ser ut att ha mest kul är inga mindre än Nifelhiems tvillingbröder, Erik och Pelle Gustavsson, samt Portraits sångare som bjuds upp på scen för att sjunga tillsammans med sin idol. och på något sätt ramar allt detta in vad Huskvarna Rock And Art Weekends handlar om. Kärlek till musiken, tatueringar, glädje, konst och känslor. En festival för hårdrocksfans arrangerad av hårdrocksfans. Eller som Erik Gustavsson så lyriskt skanderar efter konserten; ”Nu kan jag dö lycklig!”.
Fler bilder från konstutställningen – LÄNK
Fler livebilder från kvällen – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
