Osmose Productions
Släpps den 14 april 2014
Nästa år fyller finnarna silver. Till dess får vi avnjuta kvartettens tolfte album sedan starten 1990. För den som kan sin black metall är Impaled Nazarene ett välkänt ansikte som troget levererat genom åren som gått. De har aldrig tagit sig upp till de stora bandens kändisskap men har alltid hållit old school-fanan högt. Många gånger känns det som om bandets tideräckning fastnade någonstans runt 1992. Det är råare än den råaste biff utan att det för den skull tappar fart och melodi. Med en större fokus på thrashmetallens gitarrarbete samt punkens skitiga attityd går det snabbt fram. Tretton spår betas obönhörligt av på en speltid som klockar in runt halvtimman. Med Mika Jussila (Nightwish, Children Of Bodom) bakom masterbordet och Max Kostermaa bakom mixen bjuds det upp till en karg produktion som tuffar fram som ett lokomotiv.
Jag hoppar till. Skriket som inleder Vigorous and Liberating Death skär genom märg och ben. Sedan brakar helvetet loss. Tremoloinspirerade gitarrer med en markant bas som får hjärtat att hoppa. Det här är black metall som det går att köra en moshpit till. De punkiga inslagen skapar en smittsamt gung där det är svårt att inte nicka med. Trots att produktionen, som tidigare nämnt, är rätt så karg så gynnar detta faktiskt kvartettens musik. Balansen mellan den tunga basen och den tunna produktionen skapar en samklang. Det låter skitigt utan att det för den skull låter banalt. Pathological Hunger for Violence bjuder upp till de första regelrätta blastbeatsen från Repe Misantropen. Med en blandning av enklare spel varvat med snabbt mangel blir musiken tillräckligt nyanserad för att många av skivans spår ska fastna på första genomlyssningen. Emellertid är det de finskspråkiga partierna som låter ondast. Finska är ett fantastiskt språk att besjunga de blasfemiska makterna på.
Med sin enkla uppenbarelse blir Impaled Nazarene lika lättuggat som det är lättsmällt. Det krävs inte mycket tankekapacitet för att njuta av det som finnarna levererar. Kanske är det just bandets punkiga framtoning som gör musiken så simpelt tilltalande. Sananvapaus (Freedom of speech) är inte ens en minut lång men med sitt avslutande toalettljud går den helt enkelt inte att glömma. Det är lite ”supa och slåss”-stämning över skivans tretton spår. Å andra sidan faller det mig helt i smaken.
Bäst: Lättuggat, lättsmällt och förbaskat bra.
Sämst: Frågan är om det går att toppa detta när bandet fyller 25 år.
Betyg: 9/10
Spår
1.King Reborn
2.Flaming Sword of Satan
3.Pathological Hunger for Violence
4.Vestal Virgins
5.Martial Law
6.Riskiarvio
7.Apocalypse Principle
8.Kuoleman varjot
9.Vigorous and Liberating Death
10.Drink Consultation
11.Dystopia A. S.
12.Sananvapaus
13.Hostis Humani Generis
Bandmedlemmar:
Slutti666 – Sång
Tomi UG Ullgren- Gitarrer
Arc v 666 – Bas
Repe Misantropen – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
