Datum: 2015-04-03
Det är dag tre på årets festival och om det är någonstans man ser att sömnbristen tar ut sin rätt så är det i festivalhotellets matsal. Slitna och hålögda sitter folk och ömsom petar i maten och ömsom vräker i sig tallrik efter tallrik. Men efter gårdagens bravad-spelning från både 1349 och Behemoth är det väl kanske inte så konstigt. Till och med Behemoths basist, Tomasz ”Orion” Wróblewski, ger ett slitet intryck när vi nickande till varandra ger oss i kast med fiskavdelningen på frukostbuffén. Men med dagens line-up i bakhuvudet är det ingen idé att stressa. Varken My Dying Bride eller Enslaved skapar samma frenetiska glädje som onsdagens och torsdagens höjdpunkter. Det blir i mångt och mycket en mellandag där det roligaste helt enkelt är gethoran och skeletthäxan.
New Orleans-baserade Goatwhore blandar friskt från de tre stora inom extrem metal; black, death och thrash. Och säga vad man vill om teknikaliteter men en stor dos humor och kaxig attityd skadar aldrig. Även om sångaren Louis Benjamin Falgoust II frenetiska luftgitarr i skrevhöjd balanserar farligt nära kategorin fånighet så har han en pipa utöver det vanliga. Runt på scen far han som skjuten ur en kanon och det är en fröjd för ögat att se bandet skita i allt och bara dra av den ena starka stänkaren efter den andra. FBS (Fucked by satan) bjuder upp till punkigt manér och Collapse in Eternal Worth är det bara att göra hatten av för trummisen Zack Simmons. Med ett exemplariskt användande av cymbalerna och ett snortight trumspel är det nästan så att an kan undra om det är en maskin med människohud som strategiskt har placerats bakom trummorna.
Ibland behövs det en redo omgång av både speed metal och thrash metal för att dra igång adrenalinet i kroppen. Amerikanska Skeletonwitch bjuder upp till en pisksnärtsartad spelning där snabbhet och skrikig sång är A och O. Att Andy ”Weedgrinder”Horn(Battlemaster) trakterar sången är bara ett hälsosamt tecken på att jänkarna vet vad de gör. Nytillkommen som bandets livesångare är han ett litet energiknippe på scen. Visst låter det stundom som om han håller på att skita på sig men det är också lite av bandets charm. Det är skitigt, elakt och med så mycket ös att man kan få whiplashskadar bara av att lyssna på dem. Framförallt visar bandet att man inte behöver vara nytänkande för att vara bra, så länge man tar gamla skolans koncept och gör det intressant. Vare sig det är Beyond the Permafrost eller Stand Fight and Die som betas av görs det i 300 knyck likt en väloljad Formel 1-bil. Det är nästan så att man undrar ifall de hinkat en balja Red Bull var innan denna spelning, för från start till slut är det som om energin aldrig falnar. Skeletonwitch kör ända in i kaklet och fortsätter ut på andra sidan.
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Som tidigare nämnt är undertecknade inget superstort fan av varken My Dying Bride eller Enslaved. De förstnämnda funkar ypperligt på skiva men bjuder på en sådan steril live-föreställning att jag hellre hade lyssnat på just en skiva. Kanske har det att göra med att jag har svårt att smälta ett dassigt framförande, kanske är jag bortskämd med att alltid vilja ha fart och flängd (eller åtminstone en karismatisk närvaro) när jag ser något live. De behöver fånga både mitt hjärta och min hjärna och tyvärr går den döende bruden bet på det. Fiolglädje till trots trollbinds jag inte av sångaren Aaron Stainthorpe åmande på scenen. Då är basisten Lena Abé en större fröjd för ögat då hon röjer bra mycket mer än sina bandkamrater tillsammans. Dock ett mycket trevligt drag att de för första gången någonsin lirar låten God is alone, vilket får avsluta både deras och min kväll. Enslaved får helt enkelt klara sig på egen hand.
