Finska vampyrrockarna The 69 Eyes från Helsingfors spelade på Kulturbolaget i Malmö i lördags.
Vi passade på att ta oss litet snack med bandets trummis Jussi, som är känd för sitt spretiga hår och sin ovanliga spelteknik.
Första gången jag hörde talas om The 69 Eyes var i samband med släppet av plattan ”Devils” 2004. Det albumet kom att bli en total ögonöppnare för mig. Jag var 22 år gammal och hade ingen aning om att man kunde låta sådär, och då hade jag ändå recenserat musik i ett par år. Den fullständigt lysande tanken på att kombinera Jim Morrison och Glenn Danzigs sätt att sjunga med Elvis utstrålning och rörelsemönster på scen, hade inte ens slagit mig. Nu 8 år senare hade jag slutligen fått möjligheten att se det här underliga bandet live och sätta mig öga mot öga med trummisen på skutan, och det skulle visa sig vara en riktigt avslappnad kille med svar på tal och klara åsikter om branschen bakom musiken.
Inledningsvis, vad tycker du om Sverige Jussi?
Åh jag älskar det, alla i bandet älskar Sverige. Vi har en lång historia här, riktigt lång för att vara mer exakt. Sverige var det första land vi spelade i bortsett från Finland för ca 20 år sedan – jag kommer ihåg det som om det vore igår. Vår första spelning var på en klubb som hette ”Fatburen” i Stockholm och vi hade spenderat hela dagen med att dela ut flygblad.
Jag minns att jag sprang på en snubbe på Cityhallen, han hade Stockholms längsta svarta hår och svart nagellack och hela rubbet. Han såg riktigt cool ut, så jag gick fram till honom och gav honom ett flygblad, varpå han sade ”åh det behövs inte, jag kommer och kollar på spelningen oavsett för jag vill supporta er grabbar, jag har också ett band, vi kallas oss Backyard Babies”.
Så det var Dregen, han gav mig deras demokassett ”Diesel & Power” och jag har kvar den än idag.
Det var riktigt häftigt, allt jag kunde tänka var ”wow någon i Sverige känner till vårt band!”, så för mig kändes det som att vi äntligen hade slagit igenom.
Vi har mycket historia med Sverige, det senaste albumet är inspelat här och vi har arbetat med Joakim och Patrik (producenterna) till och från i över 10 år nu, och vi tyckte att det var dags att spela in hela albumet i Sverige.
Ja, hur kom ni egentligen fram till det beslutet?
Vi har jobbat med de killarna sedan ”Years” och vi försöker alltid komma med något nytt och fräscht, själv tycker jag att alla album vi har gjort låter som The 69 Eyes, men med vissa olikheter som t.ex med det förra albumet ”Back In Blood”. Där ville vi göra det bästa hårdrocksalbumet vi bara kunde, det var därför vi åkte till L.A och anlitade Matt Hyde som producent.. vi ville liksom ta reda på varför alla hårdrocksalbum som produceras i USA låter bäst. Jag menar, du får hålla med om det? Men trots att vi är ett hårdrocksband, har The 69 Eyes alltid handlat om melankoliska popmelodier, och när det kommer till melankoli så gör ni svenskar det bäst.
Finsk musik har alltid varit melankolisk men det är mer… hur ska jag uttrycka mig… på ett fult sätt. Finska texter kan handla om hur miserabel man är och om hur man vill döda sig själv, medan svenskar skriver på ett vackrare sätt, de vill öppna sitt hjärta och prata om det istället. Jag lyssnade på Abba’s ”The winner takes it all” för 20 minuter sedan, det är så vi vill skriva och det var den magin vi ville ha en dos av på vårt nya album, och jag tycker verkligen att vi lyckades med det. Jag skulle vilja påstå att vi har en gnutta av den där Abba-vibben på några av låtarna, som t.ex min favorit ”If you love me the morning after”.
Varför tror du att just Skandinavien har så många bra metalband då?
Skandinavien har haft det de senaste 20 åren, alla mina amerikanska vänner säger att de är avundsjuka på oss. På 70:talet började ni med Abba och 90:talet hade ni hela ”Actionrock” prylen.
Det var riktigt spännande tider och jag är verkligen glad att jag fick bevittna hela den rörelsen på nära håll när den exploderade. Jag fick se den absolut första Hellacopters spelningen och alla de där banden var så coola och allt hände liksom samtidigt. På 90:talet hade Sverige hela världens ögon på sig tack vare The Hellacopters, Backyard Babies och alla de banden och plötsligt nu på 2000:talet har många stora finska metalband blivit stora. Children Of Bodom är massiva överallt och band som HIM öppnade verkligen upp dörrarna för oss i Europa. För 10 år sedan var HIM närmast så stora som Europe var på 80:talet.
Kan du föreställa dig ett samarbete mellan er och HIM nuförtiden?
Tja, Helsingfors är en liten stad, jag menar, vi repar i samma byggnad. HIM håller till en trappa upp, Michael Monroe är dörren bredvid oss och Amorphis är också en trappa upp..haha! Children of Bodom flyttade precis ut men de var på ovanvåningen tillsammans med The Rasmus..så det är ganska lustigt om man pratar om den finska musikscenen, här kunde man bokstavligt talat höra ljudet av COB, HIM, The Rasmus oss och Amorphis repandes samtidigt… i samma hus! Haha!
Jag hade gärna varit en ”fly on the wall” där!
Senast jag träffade Ville Valo var för en månad sedan… och vet du vad? Vi har delat många många gig med HIM, men vi har aldrig turnérat ihop. Vi funderar fortfarande på det, för det skulle verkligen vara en kanonturné, men du vet, ena stunden har vi ett album färdigt medan de ska gå in i studion… det är många scheman som ska klaffa.
Hur har turnén gått såhär långt? Någon speciell anekdot du kan dela med oss?
Låt mig fundera…var har vi varit… vi har varit över hela Europa redan och det har varit utmärkt! Vet du, det var ett tag sedan vi var i Ryssland förra gången och det var massivt! Jag menar Ryssland är alltid intressant, om man kan säga så, haha. Det är annorlunda MEN det är enormt och vi kom just från Ryssland till Stockholm. I Ryssland spelade vi för 3.000 personer. Det har varit jättebra och fansen gillade verkligen de nya låtarna. Vi försöker då och då att lägga in nya låtar i setet.
Men ni har inte spelat så mycket i Sverige på den sista tiden?
Det var ett tag sedan..det har alltid varit tal om Sweden Rock Festival..men det blir fortfarande inte av, jag vet inte varför. Vi har spelat här (Kulturbolaget, Malmö), jag minns det här rummet för här blev jag packad med Maryslim och det var åratal sedan. Jag träffade faktiskt Urrke från Maryslim igår, han hade tappat bort sin laptop i vårt omklädningsrum. Senaste turnén här var med Hardcore Superstar och Crashdiet… 2011 antar jag. Den turnén var fantastisk, stora spelställen som Göteborg Arena i Hardcore Superstars hemstad, och i Stockholm spelade vi på Cirkus. Det var verkligen en bra turné, och det är skönt att vara tillbaka.
Myten hävdar ju att man måste bjuda in en vampyr för att han ska kunna besöka dig, ni kanske helt enkelt inte hade fått rätt inbjudan?
Haha ja…
Så vart tycker du The 69 Eyes lämpar sig bäst, i en liten klubb eller på en stor arena?
Jag pratade faktiskt nyss med Dregen, han gästade min radioshow för 2 veckor sedan och vi pratade om just det och vi kom bägge två överens om att det är mycket svårare att uppträda inför 3 personer än för 16.000.
Självklart kan jag inte förneka att det är spännande att spela för en fullsatt arena med skrikande fans… men jag tror att Jyrki tycker det motsatta, han gillar de små klubbarna bättre eftersom han tycker att han förlorar kontakten med publiken i en arena.
Intimiteten?
Ja..men jag vet inte..Jag har tittat på så många Mötley Crûe videos när jag var liten.. haha
..så det har alltid varit som en fantasi för dig?
Ja… precis.
Vad skulle du säga har varit era största inspirationskällor för det här albumet? Det har ju ett lite annorlunda sound jämfört med tidigare..
En stor skillnad är Jyrkkis texter, de är så personliga den här gången. De har alltid handlat om filmer, vampyrhistorier… vampyrer överallt, men nu plötsligt är han väldigt öppen och om du tittar på låttitlar som ”Love Runs Away” så det är ganska personligt. När vi spelade in plattan så var jag i samma läge med mitt privatliv så jag kan absolut relatera till det. Jag hade ett uppbrott i ett väldigt långt förhållande, så detta är ”hjärtekrossaralbumet”, men det finns fortfarande hopp i varje låt och om du läser titeln till öppningsspåret ”Love Runs Away” så förväntar du dig en snyftig ballad, men det är snarare en av de snabbaste, rockigaste låtar som vi har gjort på flera år.
Ett terapeutiskt album för er då alltså?
Haha ja, men jag är verkligen nöjd, jag menar Jyrkki har skrivit alla texter sedan begynnelsen… jag älskar hans texter, men jag tror att det är lättare för fansen att relatera till dessa texterna för att det är saker som händer alla. Det är kanske svårare att relatera till någon vampyrhistoria.
..för vissa hahaha. Är detta bara en tillfällig fas, kommer ni att gå tillbaka till ett mörkare sound igen?
Vi skulle aldrig kunna göra samma album en gång till. Jag tycker att ”Devils” och ”Angels” var alldeles för lika varandra. Jag tror att alla album har sitt eget sound, ”Angels” var något av en ”Devils del 2”, till och med titeln säger det, men man vet aldrig vart ens tankar ska ta en, och vi gillar lite att göra det oväntade också förstår du.
Förut när Finland fick sin plötsliga våg av mörka gothmetalband, placerade folk oss i den kategorin, men vi ville inte vara ett av alla andra hundra band så plötsligt började vi att förespråka Duran Duran i intervjuer och lade till mycket keyboards, så man vet aldrig men det handlar alltid om att jaga den perfekta melodin, den perfekta låten… som förvisso verkar omöjlig att skriva, men vi närmar oss.
Det här albumet är fortfarande så färskt för oss, och vi är verkligen nöjda med det så det är svårt att sia om nästa platta redan.
Vi kommer att turnéra hela året ut så vi kanske kan börja skriva tidigast i jul igen.
Ni skriver aldrig när ni turnérar?
Jag fattar inte hur fan man kan göra det… vissa band hävdar att de har skrivit på soundchecks och sådär, men vi kan inte skriva på turné. Jag menar, vi kan komma på en låttitel här och där men jag tror inte att vi någonsin har skrivit en hel låt när vi har varit på turné, man har inte så mycket tid över. Jag förstår verkligen inte hur vissa band kan påstå ”ja vi skrev den plattan på turné”.
Så hur fungerar skrivandet i bandet då, vem skriver vad?
Bazie, vår gitarrist, tar fram ett riff – han har typ 150st -också ger han kassetten till Jyrki som skippar en del men behåller andra som han älskar. Sedan skriver han texter till det och där har vi fundamentet till låten, och ibland är det hela processen. Ibland behöver vi ta in hjälp från producenter som Patrik och Joakim som jobbade med oss på ”X”. I vissa låtar tog de fram riktigt bra melodier som de kryddade lite grand, gjorde tralligare osv… det är därför vi gillar att jobba med de grabbarna.
2012 markerade erat 20:e år som band och ”X” är er 10:e platta, är detta något som får dig att reflektera lite extra över ert förflutna?
Varje dag stöter jag på något som får mig att minnas, som idag när jag gick in i omklädningsrummet så tänkte jag ”Just ja, Maryslim turnén! Det var en rolig kväll”, men tiden rinner iväg.
Vi har gjort det här ganska länge nu, men jag vet verkligen inget annat i världen som jag hellre skulle vilja göra. Det har varit så roligt, jag har så många andra saker som jag sysslar med när jag har tid, men allt är rockrelaterat.
Jag har min radioshow i Finland, på rockradion. Jag driver en rockklubb i Helsingfors som heter ”Bar Bäkkäri” som är världens coolaste rockställe. Dessutom är jag DJ för att det är ett bra sätt att få se coola platser. Förra året var jag DJ på en modeshow i Tokyo och jag var DJ på Berlins Filmfestival.. så det är roligt – det är inget arbete precis.
Radiogrejen jag gör är rolig, jag får prata skitsnack och lira rockmusik, vilket jag skulle gjort oavsett, men nu får jag betalt för det, haha.
– Det kan ju liksom inte bli fel?
Precis!
Så om du kunde åka tillbaka i tiden och träffa dig själv för 20 år sedan, vad skulle du säga? Skulle du göra något annorlunda?
Nej… nej.
No regrets?
Nej, haha! Jag menar.. på allvar, jag kan inte komma på någonting… Jag har aldrig blivit blåst och jag har inte fått AIDS, så jag skulle göra allt precis likadant… ”No regrets” hahaha!
”X” intog den finska topplistan på plats nummer 4 under den första veckan, vad tycker du om listplaceringarna såhär långt?
Dude… det är otroligt att rockmusik ens får vara med på topplistorna – i något land.
– vid det här laget kommer turnéledaren in och pekar på klockan, men Jussi ber om 10 minuter till.
Vilken låt tycker du fångar kärnan i The 69 Eyes bäst?
”Lost Boys”. (svaret kommer lika hastigt som tveklöst)
”Bra val!”
Är det på grund av titeln?
Jaa… jag blir verkligen glad och stolt när jag lyssnar på internetradio som Classic Rock FM från USA och de spelar band som Alice In Chains eller Metallica, och helt plötsligt kommer ”Lost Boys”!
Den har verkligen satt sig i folks medvetande och den har blivit vårt ’anthem’…den är vår ”rock n roll all nite”. Vi avslutar våra konserter med den.. det skulle kännas konstigt att inte ha den sist i setet.
Så vi kan räkna med den ikväll?
Ja självklart, Jyrki kommer att fråga er ”Do you want to rock” och då måste ni såklart svara ”Yeah!” och sedan kör vi igång låten.
Utmärkt!
Ni har fått en hel del fans bland kändisar, ni har även samarbetat med Kat von D nyligen, finns det någon speciell artist som ni skulle vilja jobba med? Vem som helst.
Tja..Michael Jackson är död…
Vet du… du har ju på dig en Danzig-tröja och han frågar oss jämt om vi inte vill turnéra med honom, men han mailar oss ALLTID en vecka innan turnén börjar, hahaha! Men jag skulle vilja göra något stort… något överraskande. Det skulle vara alldeles för självklart att jobba med folk som Glenn Danzig, så jag skulle vilja göra något helt ur det blå.
Det behöver inte vara en superstjärna. Känner du till London? Han hängde med oss igår kväll, han är en fantastisk sångare och en cool kille och han lade bakgrundstämma på ”Back In Blood”.
Vänta… jag måste komma på något coolt namn… Kanske… nä förresten jag skulle vilja spela trummor med Rihanna, Hahaha!
Ni släppte precis ert eget rödvin, liksom en del andra band har gjort nyligen. Är det ett led i marknadsföringen för nya singeln ”Red” eller något ni hade tänkt göra ändå?
Tja, det är ju ganska uppenbart att det är för den nya singeln ”Red”. Sånt här brukade vara ganska svårt med alkoholregler och sådär, jag vet inte vad som har hänt men nuförtiden är det mycket lättare.
Själv tycker jag att det är ganska coolt att ett Vampyrband har ett eget rödvin… Med en vampyrlåt som heter ”Red” går det absolut ihop för mig.
Kommer det att finnas tillgängligt i Sverige?
Jag vet inte om du kan beställa det… menar du på systembolaget? Förhoppningsvis, vi ska lansera ett vitt vin också.
Vad kommer ni att kalla det?
Öh… det berättar jag inte än haha!
Anser du att The 69 Eyes håller på att bli mer kommersiellt nu med rödvinet och den nya serietidningen ni just släppte?
Alltså… jag är en stolt medlem i KISS ARMY, så jag ser inget fel i det. Jag tycker att det är supercoolt att de har all möjligt skit ute på marknaden (KISS), gillar man inte det så behöver man ju inte köpa det.
Nikki Sixx drog nyligen ett skämt om KISS för mig: ”De ska snart släppa deras mest överraskande pryl någonsin, något de inte har gjort på länge – en rockplatta!” hahaha!
Du vet de släpper så mycket att musiken börjar bli sällsynt… men deras nya platta är kanon!
Men hur som helst – jag ser inget fel i att arbeta med NOKIA eller systembolaget, jag skulle gärna ha en The 69 Eyes Energydrink t.ex – varför inte?
Det tar ingenting ifrån musiken, eller från showen. Jag tror att kämpa mot sådant är bara att vara korkad. Haha. förlåt alla punkare därute!
Jag blev nästan förbannad när jag läste några kommentarer om Slayer nyligen, de hade en låt med i en laptop-reklam, jag minns inte vilken låt men deras fans blev RIKTIGT arga. Jag tänkte att WTF? ”Raining Blood” låter fortfarande likadant, om du skulle få chansen till en personligt stylad iPod och 1million dollar så skulle du väl inte tacka nej?
Det är som Gene Simmons brukar säga; ”ordet Trovärdighet betyder i slutändan ingenting”.
Mm ja, får jag mer trovärdighet om jag tackar nej till erbjudanden? Vad fan liksom… jag fattar inte det, kommer aldrig att göra.
…och musiker måste överleva, nu med fildelning och liknande måste inkomsten komma någonstans ifrån.
Nu trots att musikindustrin är som den är så vill alla fortfarande höra ny rockmusik, det finns fortfarande en efterfrågan. Det är varken banden eller du som fan som är illa ute, det är skivbolagen, mellanhänderna, för de behövs inte. För bara ett par år sedan hade vi alla dessa människorna som jobbade i vårt skivbolag och jag visste inte ens vad hälften av dem gjorde. Det är galet hur snabbt skivindustrin egentligen föll över.
Så vad finns på horisonten för er i bandet nu när turnén tar slut?
Något som jag är uppspelt över ochsom vi PRECIS har bekräftat. Jag vet inte ens om jag får säga det här, men vi har nyss bekräftat en Sydamerikansk turné och RIO är det sista datumet så det ska bli jättegrymt!
Vad är egentligen hemligheten bakom att hålla ihop sålänge som band, med samma lineup?
Jag vet verkligen inte! Alla frågar det… ingen har liksom velat sluta? Hahaha.
Alla älskar vad de gör, och trivs ihop – det är hemligheten. Vi bor praktiskt taget ihop 150 dagar om året.
Så det är ganska förbrödrande?
Låt mig säga såhär: Vi har sett många bröllop och begravningar tillsammans, vi har delat ganska mycket och det blir gärna så efter 20 år. Jag träffar dessa killar mer än mina föräldrar eller min bror.
Så teoretiskt sett om, gud förbjude, The 69 Eyes skulle lägga av imorgon – vad skulle du vilja att ni blev mest ihågkomna för?
Det vore grymt om jag fortfarande kunde höra ”Lost Boys” på classic rock radio någonstans i världen. Men det är ingen tävling, vi funderar inte så mycket över hur långt vi kan dra detta, hur många guldskivor vi kan få…
Det har varit en rolig tripp och vi försöker njuta av varje ögonblick av den. Jag är verkligen stolt över allt vi har gjort. Jag vet inte ens om det handlar om det, men jag har haft ett rikt och underbart liv.
Jag har rest jorden runt många gånger om, enbart pg.a The 69 Eyes. Jag har mött så många intressanta personer och sett så mycket coolt. Ibland måste man lida på flygplatser 6 timmar i sträck för att sedan komma till ett omklädningsrum där duschen är trasig, och det suger ibland, men alla jobb har sina nackdelar.
Bandets turnéledare Marko Mykkänen kommer återigen in och vill stjäla tillbaks sin trummis.
Vi tackar för pratstunden och avslutar med att ta lite bilder.
Jussi undrar om vi kommer att stanna under spelningen och vi svarar att det är väl klart att vi gör!
Text: Martin Jönsson
Foto: Sofia Hellberg (Satanja)
