Datum: 17-06-17
”Juni har aldrig varit mörkare”. Subkultfestivalen inriktar sig på subkulturella och normöverskridande intressen. Folkets Park i Trollhättan förvandlas till ett avsnitt ur American Horror Story där vampyrer, häxor, gothare och synthare samlas för att tillsammans vara precis sig själva. Att bryta samhällets olika normer om hur man bör se ut, hur man bör leva eller helt enkelt vem man bör vara är festivalens tydliga vision. Människor från hela världen tar del av festivalen där genres som metal och goth nämns. Då är vi inte sena med att besöka detta fenomen.
Skumbag Millioniare
Killarna från Göteborg i matchande jeans-västar, beskriver sig själva med: ”Hög energiskt action punk, rakt ifrån rännan i Göteborg”. Ja, högenergisk var namnet, på gott och ont. Det är ingen frågan om att grabbarna gav 100%. Det skålas med publiken, instrument från alla håll och sist men inte minst sång, alternativt vrål. Under spelningens gång känns trallvänliga refränger av men när sista ackorden är spelade känns det mest som en vanlig lördags-fylla. Det kändes roligt i stunden, men efteråt minns man inte så mycket.
Betyg: 3/10
Walking With Strangers
Det borde ju finnas någon sorts patriotisk känsla av att vara ifrån Trollhättan och se ett band ifrån Trollhättan. Men tydligen inte. Walking With Strangers är metal ända in i själen. ”Lever ni?” frågar sångaren Joel Holmqvist och ja, visserligen hade åskådarna puls, dock inte mycket hjärta. Det är svårt att flörta till sig en liten publik som bättre beskrivs som en torr öken, förmodligen inte heller jätteintresserade av genren. Joel informerar om att han själv är sjuk och att resten av bandet är helt borta. Ändå känns det närvarande. Det är musiker i sina bästa dagar som hade plockat enkla mynt på ett mer passande forum med en mer engagerad publik. Det känns som Walking With Strangers helt plötsligt råkade hamna på en nudist-strand helt påklädda. Det krockar men görs det bästa av situationen ändå.
Betyg: 6/10
The 69 Eyes
Vampyrerna från Helsingfors har landat i lilla Trollhättan. Bandet föddes i Finland på 90-talet och har förtrollat lyssnare med sin alldeles egna genre Goth’N’Roll sedan dess. Med förväntansfulla åskådare längs kravallstaketet är det The 69 Eyes som är huvudaktör för kvällen.
Då bandet har en diskografi som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden och en antal sålda guld i ryggen, känns det inte konstigt att grabbarna går på scenen med en enorm pondus. Det är inga fyrverkerier, ingen eld eller något liknande tjafs för att bjuda till på show. Det är vassa musiker med självförtroende, som även besitter förtroende för musiken de spelar. Jyrki 69 (sång) som är iklädd sitt signatur-läder bildar sig i en blandning av Elvis och Dracula. Vokalisten bjuder in publiken med det han gör bäst, förföriska, mörka toner. Det bjuds på gamla mästerverk så som Lost Boys, Perfect Skin, Feel Berlin och Never Say Die, men även Dolce Vita känns igen från bandets senaste tillskott Universal Monsters (2016). När bandet smäller till med Sister Of Charity väntar man på att Jyrki’s huggtänder sakta men säkert ska växa ut vilken sekund som helst. Bazie (Gitarr) och Archzie (Bas) står redo vid sina mickar för att backa i sångväg, men på grund av krassligt ljud hörs musikanterna knappt, trots att det ser ut att ta i ifrån tårna.
The 69 Eyes känns väldigt personliga på en lite mindre spelning. Det är djävulskt men ändå mysigt och intimt. Rädslan att bandet ska ha förändrats allt för mycket sedan mästerstycket Devils (2004) är som bortblåst när bandet bjuder på en nostalgisk låtlista men även med nytt kännetecknande material att öppna upp ögonen för. När man skådar Jussi 69 (trummor) sittandes vid sitt trumset, fortfarande i bar överkropp med sitt spretiga kolsvara hår, känns The 69 Eyes fulländande.
Betyg: 9/10
Foton:
Skumbad Millionaire
Walking With Strangers
The 69 Eyes
