Datum: 2018-06-01
Det är till att förtälja bestens arv när järnjungfrun med manskap parkerar flygplanet på svensk mark igen. Den traditionsenliga folkfesten som inkluderar 3-4 generationer fans är samlade och Tele2 Arena ser ut att ha de flesta stolar (och större delen av golvutrymmet) ockuperat av hängivna headbangare. Inte så konstigt när ett folkkärt band gör något fansen bett om i flera år, en ren nostalgiakt där enbart de största allsångsvänliga hitsen spelas. Iron Maiden gör det lätt för sig och med en sådan här fet hitkavalkad är det inte svårt att kamma hem högsta poäng, eller?
När britterna drar igång med Aces High dinglar en kopia i naturlig storlek av ett gammalt Supermarine Spitfire-plan över scenen. Sakta glider det fram och tillbaka på samma sätt som Bomber-planet brukade göra när landsbröderna i Motörhead fortfarande var aktiva. Det klassiska stridsplanets Rolls-Royce motor har sextetten däremot inte anammat. Helt ärligt är det enbart dynamitpaketet Janick Gers (gitarr) som fortfarande har en del spänst kvar i stegen. Med ystra krumsprång och gitarrlekar kan man ana att herrn utövar någon form av komplicerad poweryoga på fritiden. Sångaren och fäktarpojken Bruce Dickinson gör dock vad han kan, men vare sig det är på grund av det intensiva turnénschemat eller den bortopererade biten av hans tunga, så kan han inte leverera på topp. Cirkuskonsterna är det inget fel på och det charmanta mellansnacket är väl inövat utan att låta påklistrat. Det är dock i de höga tonerna som rösten totalt spricker till förmån för hest skrikande och i The Number Of The Beast påminner hans inledande vrål mer om en högt pitchad kräkning. För sin ålder är han självfallet fräsch och kan utan problem leverera en genomtänkt nostalgiakt. Hade det dock inte varit för den fantastiska scendekoren, de otaliga klädbytena à la Madonna och maskoten Eddies busande så hade inte bandet kunnat dölja att de sakta men säkert börjat tassa över på andra sidan av bäst före-datumet. Valet av låtmaterial är däremot gediget och få kan misslyckas med en sådan skatt av hitlåtar. The Wicker Man och The Clansman ser publiken sjunga med av sådan styrka att taket lyfter medan Revelations bjuder på sådär lagom mycket gitarronani. Sign of the Cross blir däremot ett ganska lamt försök till storhet, men där den låten drar ned på tempot fungerar Flight of Icarus och Fear of th Dark som rena rama vitaminpillren. Mycket av stämningen sätts av publiken, evigt trogen och evigt vrålande. Så länge britterna har detta stöd kan de aldrig egentligen göra en dålig spelning.
Betyg: 7/10
Foto: Felicia Lundgren
Text: Cecilia Wemgård
