”En vampyrs bekännelser” är den sämsta jävla skit jag läst, deklarerar Jay Smith innan Crank it Up slagit sig ner mitt emot mannen som enligt sig själv burit en brinnande fackla och bränt varenda bro han gått över. Efter en och en halv timme kan Crank it Up dock konstatera att öppenhet, eftertänksamhet och en vilja att leva på riktigt, är den fana som Jay ändå bär högst. Och vurmen för fantasy-böcker. Igår släpptes hans första skiva sedan Idol, King of Man.
– Folk har nog en bild av mig som skönsjungande bråkstake, men självprojektion har aldrig varit min grej. Jag är den jag är och skulle beskriva mig som eftertänksam, snäll och envis. Sen tror jag också att jag är en människa som folk vill vara runt.
Stormen Sven blåste bort vårt första intervjutillfälle, och när fotografen och jag nu anländer med tidsmarginal, sitter Jay redan på kaféet i sin hemstad Helsingborg och dricker kaffe, röker cigg och läser King of Thorns. Jay har ett öppet ansikte, verkar tålmodig och lugn. Vi pratar om ärlighet och media och flertalet gånger under intervjun poängterar Jay att han aldrig skulle släta över något för att få det att se bättre ut. ”The only way to loose the shame is to play the game”, säger han och tänder en cigg till. Han tänder ungefär 8 cigg under samtalet.
– Sverige ville ha en rockstjärna men de var inte redo för det, men som Kurt Cobain sa: ”I’d rather be hated for who I am, than loved for who I am not.” Hade Kurt Cobain levt idag hade han antagligen blivit nedstängd, men på 90-talet var det mer fritt och en tid för att slå näven i bordet, utan att 45 olika bloggare hoppade på en direkt. Idag tror alla att deras röst ska bli hörd, vilket gör att vi hämmar varandra och inte unnar varandra lycka. Det verkar som att man måste klanka ner på andra för att må bra själv.
– Jag menar, det säger ju en del del om oss när vi har ett nazistiskt parti i regeringen, säger Jay och med höjda menande ögonbryn tänder en cigg.
Räddad av Sean Banan
Idag lever Jay Smith på musiken och av en bransch som först förvånade honom, men som han idag går sin egen väg i. King of man är en skiva vars syfte har varit att hitta ett, för Jay, eget sound.
– Jag är själv nöjd med skivan, och den kanske upplevs som spretig. Jag måste erkänna att jag är en popartist numer, och vi får lov att göra massa olika typer av låtar, till skillnad från inom hårdrocken, exempelvis. En spretig skiva kanske lockar till sig en större målgrupp.
Men.
– Jag hade romantiserat livet som rockmusiker. Att möta musikbranschen idag var som att få en spark i huvudet. Vad fan är detta? Fullkomligt desillusionerat. Allt ska vara så jävla rätt, det ska svaras rätt, sittas rätt, hålla koppen rätt, vara med i Melodifestivalen för att komma någonstans…
Han tittar bort en stund mot Maria-kyrkan, och sammanfattar sedan:
– Jag är mer en egenföretagare, en hora, än en musikartist.
– I fyllan fick jag erbjudande om att vara med i Melodifestivalen med en egen låt och där och då tackade jag ”ja”. När jag vaknade nästa morgon fick jag panik och ville absolut inte längre. Jag kastade mig på telefonen men de sa att det var för sent att ångra sig. De hade redan anmält min låt. Jay spärrar upp ögonen och vrider sig på stolen och tänder en cigg.
– Fy fan. Mitt mentala läge hade inte pallat med det. All den pressen och den totala övervakningen. Men… De plockade in Sean Banan istället. Jay ler och hans armar höjs i ett tack.
En gest till Dimebag och livet
Under många år har du haft ett rakblad kring halsen?
– Jag har kvar rakbladet hemma, men kedjan till det gick sönder i ett slagsmål. Dimebag i Pantera blev skjuten på scen och när han dog satte jag på mig det för att hedra honom. Pantera har varit en stor influens i mitt liv sedan jag var tretton.
– På min nya skiva har jag gjort en cover på Cowboys From Hell. Jag har sänkt tempot till ungefär hälften och använt mig av Panteras refrängriff på ett annat sätt.
Jays första skiva var Stay Hungry med Twisted Sister och efter det kom grungen och punken och Rage Against the Machine vilket Jay beskriver som ”fuck off”.
– Dessa artister uppmanade folk, både genom sina texter och gester, till att tänka själva, att söka det i livet som inte är tryggt. Lever man inte ett tryggt liv innebär livet höga toppar och djupa dalar, man upplever mycket och lever ett fullt liv, istället för att grinda ut dagarna från 8-16 och vara trygg. Sen rastar man hunden och stormen Sven rasar och man dör av en takpanna i huvudet och pengarna man sparat på banken kan man inte göra någonting av.
Han tänder en cigg.
Jay Smith beskriver sig själv som en missbrukarpersonliget och genom det kommer en del ödmjukhet. Han har gått från att tro att han bara har ansvar för sig själv, till en insikt om att hans handlande har stor inverkan på människor som står honom nära. Detta väckte en vilja hos honom att försöka ställa saker och ting tillrätta, och det är vad skivan King of man handlar om: Kärlek, död och försoning. Under lång tid tog hans systrar ett steg ifrån honom, och låten Ode to Death (Little Sister) handlar om deras försoning. På den körar hans äldsta syster och på Worries Won’t Bring It Back körar Jays mellansyster. Skivan har till häften gjorts med producenten Dan Sundquist (Joey Tempest, Melody Club, Wilmer X, bland annat) och till hälften med Richard Larsson som även medverkat på Soilworks Figure Number Five.
Om du inte skulle uttrycka dig genom musik…
– … Skulle jag försöka på mitt andra livsprojekt, en fantasybok. Jag samlar idéer på en bok, utformar karaktärer och på vad som får dem att ticka. Jag iakttar människor och deras mimik, deras rörelser och funderar på vad som skiljer människor åt. Jay fimpar och tänder en ny cigg.
– Jag är en fantasynörd! A game of thrones har jag läst två gånger på svenska, tre gånger på engelska och lyssnat på dem som ljudbok… Men bara fram till sista boken. Den sista boken läste jag ut alldeles nyligen. Nu går jag runt med ett stort hål inom mig. Det känns som att jag har förlorat massa vänner.
En anarkistisk Grinsch-jul
– Jag vill tillfoga att jag är anarkist också! Han tänder en cigg.
– Snart kommer hela den sociala strukturen förfalla och då kommer jag säga: Told you so! Vi förbrukar sex gånger mer olja än vad vi producerar, de gräver i Nordpoolen och ett nytt rustningskrig är i antågande, allt är fucked up. Vi har begränsade resurser och de suger ut det allra sista vi har istället för att utveckla lösningarna: Det finns vågenergi, geotermisk energi, vind och sol, men nä… De är lite som jag – de måste springa in i väggen 25 gånger innan de fattar, haha. När saker går bra trycker jag på self destruct, tar en whiskey för mycket och var jag än befinner mig då står en snutjävel som haffar mig, det blir rubriker och mamma blir ledsen.
– Och det här med julen… Om någon säger till mig att jag måste vara med min familj en viss kväll, varje år, och se ut, äta, må på ett visst sätt så blir jag helt ”nä, så måste det inte alls vara!”. Det jag önskar mig i julklapp är att vi ska stifta en lag på att julpynt inte får sättas upp innan första december och sen ska det ner på nyårsdagen. Jag får ångest av julpynt i oktober. Han tänder sin sista cigg och pekar ursinnigt på juldekorationerna på caféet.
– Jag vill ha en uppsatstävling om att hata julen på min hemsida. Inga restriktioner! Vinnaren får en signerad skiva och tröja.
Med det önskar vi på Crank it Up Grinschen God Jul och önskar honom många goda recensioner för den nya skivan. (Kanske är hans önskan att slippa ”Idol”-epitetet hädanefter, för som han säger: ”Om tio år vill jag vara erkänd som musiker. Inget stort, bara en hurrande parad genom Stockholms gator.” Och så skrattar han.
https://www.facebook.com/jaysmithofficial
Text: Anna Visala
Foto: Victor Petersson
