Rambo Music/Gain Production
Släpps den 4:e juni
Den här Boråskvintetten bildades 2010 och skrev på för Rambo Music/Gain Production 2013. DebutalbumetGrand Intentions beskrivs av bandet som ”gitarrdriven, klassisk, svängig rock blandat med modernare, amerikanska inslag samt en touch av metal”. Synd bara att den adjektivspäckade innehållsförteckningen inte åtföljs av en riktigt lika storartad lyssningsupplevelse.
Jag upplever att den knappa 35 minuter långa debuten lider av en bristsjukdom: nedsatt kreativitet. Bandet tycks ha valt minsta möjliga motståndets väg i allt: texter, melodier och riff. Let it Burn växer något, tack vare trycket i verserna, men refrängen är påfallande nyanslös. Svårmodig slörock som påminner mig om varför jag inte gillar Takida, än mindre kopior av dem.
Invincible är en klichékavalkad i midtempo och Lost Souls är inte så mycket en borttappad själ, som en ickeexisterande sådan. Rockmusik så strömlinjeformad att den hade kunnat komma direkt från löpande bandet. Borderline har, trots sin sönderanvända titel, både lite bett och tamburin i sig. I Straitjacket Heroes överraskas lyssnaren av en akustisk dänga som visar vad som är J.D Millers starka sida: modern, amerikansk rock.
Även Falling Apart känns lovande, trots att introt låter som stulet från SVT:s Rapport. Left For Dead har en fin dos U.D.O -stabbighet i sig och skulle funka lika bra på träningspasset som på festen. En låt som växer ordentligt till skillnad från sega och slätstrukna Fake and Superficial, som uppmanar lyssnaren att börja älska sig själv. I såväl Bibelns Johannesevangelium som i självhjälpsböcker och på köksbonader återkommer detta budskap, som tyvärr inte tilltalar mig i just den här skepnaden.
Avslutande The Halo är akustisk och har ett vackert, ensamt stråkparti. Lågmält och värdigt, men inget som inte mängder av andra har gjort precis lika bra eller bättre. Grand Intentions vill mycket, men är väldigt ojämn, så vad gäller inköp väntar jag gärna tills J.D Miller släpper något med mer personlighet. Det finns nämligen ingenting som talar för att det skulle vara omöjligt, om de bara vågade vara kreativa.
Bäst: Straitjacket Heroes och Left For Dead. Mer av det svänget hade helt klart dragit upp betyget.
Sämst: Invincible är så klyschig att Takida borde få royalties.
Betyg: 4/10
Spår
1. Let it Burn
2. Invincible
3. Lost Souls
4. Borderline
5. Straitjacket Heroes
6. Falling Apart
7. Left for dead
8. Fake and Superficial
9. The Halo
Bandmedlemmar:
Peter Halldén – Sång
Tommy Timonen – Gitarr
Jakob Larsson – Gitarr
Emil Eriksson – Trummor
Freddy Zielinski – Bas
