Det är tidig eftermiddag och jag sätter mig med en kopp kaffe och inväntar nervöst samtalet från Kicken. Telefonen ringer strax efter 11.30 och jag slappnar snabbt av, det finns ingen plats för nervositet. Jag möts nämligen av ett – Tjenare, hur är läget? och sedan är samtalet igång.
Kicken är trummis i den svenska hårdrocksgruppen The Poodles. Bandets historia går tillbaka till 1999, då de började som ett coverband och ingen permanent lineup.
– Vi turnerade ändå mycket, ungefär 100 gig per år och jag skulle nog säga att vi var mer som ett showband än coverband. Sen hade vi en ganska ball produktion. Jag tror att det var någon gång under 2002 som jag och Jakob (Samuel) började spela ihop, säger Kicken.
När jag sedan frågar om hur de kom fram till namnet The Poodles berättar han att han brukade spela tillsammans med Peter Jezewski från The Boopers förr och var då ensam i bandet om att ha långt hår, övriga hade 50-talsfrillor – Det var några turer om ifall jag skulle klippa mig eller inte, men det vägrade jag. Så vi sa att då får vi väl sätta ihop ett band som heter ”The Pudels” där alla har långt hår, men det lät ju jäkligt töntigt. Så vi bytte till The Poodles, berättar Kicken samtidigt som han skrattar till lite.
2005 var Jakob Samuel med och lade sång på en demo av Night of Passion. Alla var överens om att detta bör göras med ett band så man satte ihop en stark lineup som skulle kunna ta dem över de svenska gränserna. Men inte utan att försöka få igenom ett namnbyte.
– Men det gick inte skivbolaget med på, så det var bara att tuta och köra. Det är något vi fortfarande slåss med, att folk har svårt att ta oss seriöst. Men Döv Leopard, vad är det då? Eller Vit Orm? Skorpionerna? Ibland turnerar man i Europa och på någon stor arena så har band satt upp sina stickers och det är så mycket namn och loggor man inte kan tyda.
Jag frågar Kicken om han minns första gången han satte sig bakom ett trumset. Svaret kommer snabbt och utan tvekan: – Åhja, det kommer jag ihåg! Jag tror det var 1983, hemma hos en kille som heter Tommy. Det var så ballt att jag höll på att svimma. Sedan fick man ju tjata i ganska många år innan man själv fick ett.
Vi fortsätter prata om hur han fann intresset för trummorna och han berättar att på det tidiga 80-talet så var den nu avlidne Ville Wallén från The Boopers hans stora idol. – Sedan upptäckte jag hårdrocken och speciellt dem svenska banden. Men det tog ett tag innan man frös in sig på hjältar som Deep Purple, Rainbow och Dio.
Att leva som musiker
Men att leva som musiker är inte alltid så lätt, ibland tvingas man prioritera en sak framför en annan.
– Det är klart att man har fått göra uppoffringar eller tvingats prioritera annorlunda. Man känner ju att barnen kommer i kläm. Man turnerar en lång tid och missar vissa högtider. Om alla i bandet skulle behöva ta hänsyn till skolavslutningar och liknande så skulle vi aldrig komma iväg. Man har ju ändå valt det här livet, då får man acceptera att det inte alltid är så lätt. Samtidigt så får man stundtals mer kvalitetstid – så det är både för- och nackdelar.
När vi ändå är inne på att turnera så passar jag på att fråga honom om deras senaste turné som avslutades för ungefär en månad sen. – Den är vi nöjda med. Visst fanns det gig som gick bättre än andra, men överlag gick det bra. Våran spelning på Helgeåfestivalen var rolig för då spelade vi in en musikvideo. Idén fick vi dagen innan så vi tog med tre kamerakillar som hade ungefär tre minuter på sig att skrapa ihop något bra. Det var bära eller brista, men det blev faktiskt jäkligt bra! Vi var tvungna att fixa det, det var en turnéavslutning så vi hade inga fler chanser, skrattar han.
Bandet har inte alltid haft kritikerna med sig, men när nya albumet Tour De Force släpptes tidigare i år så var det överlag positiva recensioner som mötte The Poodles, något som de självklart tyckte var roligt. Skillnaden nu kan ha varit att de repat låtarna innan inspelning.
– Vi träffades i Januari och började repa, vi har aldrig haft en replokal innan så det gjorde skillnad när man senare gick in i studion. Vi har alltid varit strukturerade men har slagits mot klockan tidigare år då vi kommit direkt från turné.
Något mer har de egentligen inte gjort annorlunda. – Vi har varit nöjda med alla våra plattor, det var det bästa vi kunde göra där och då om man säger så. Sedan har vi vuxit ihop mer med vår producent Mats Valentin, vilket också ger resultat. Personligen tycker jag det är kul att det blev ett lite hårdare album.
Framtiden med The Poodles
Hur ser framtiden ut för bandet?
– Just nu vill vi stärka våra aktier utomlands, så det ska vi jobba på inför nästa år. Hade man varit 25 bast hade man kunnat släppa allt och sticka iväg, men det blir svårt. Vi älskar att jobba hårt och det är då man mår som bäst, men vi kan inte göra som vi gjorde förut och sticka iväg långa perioder. Det hade varit annorlunda om man stack iväg åtta veckor och tog ledigt i fyra månader, men så ser inte verkligheten ut. Men det gör inte att bandet ligger på latsidan: – Vi har fått förfrågningar från Indien, Japan har legat och bubblat i några år och sedan har vi några konkreta förslag från USA. Så vi försöker få ihop allt det där.
2014 kommer att innebära en större satsning utomlands för The Poodles, men resten av 2013 så har man fortfarande en del att bjuda på i Sverige. Produktionen är i full gång och de kommer bland annat att medverka på en del julgalor. Dessutom skrivs det låtar inför ett kommande album. När det släpps är inte klart än.
Innan vi avslutar samtalet så ber jag Kicken beskriva sitt liv med en av The Poodles låttitlar.
– Oj, nu är ju inte jag den katten som skriver låtarna. Men jag säger nog Live Like No Tomorrow, som handlar om att man ska leva en dag i taget.
