Vart går gränsen mellan en bra historia, sanningen och ett nörderi som spänner sig över flera år? I boken KISS: Partners In Crime bjuds vi på en djupdykning i detaljer och ett forskande som skulle få den bästa av universitetslektorer att hurra av lycka. Allt målat med en underbart nördig pensel och känsla för humor.
Hur många böcker kan man egentligen skriva om ett och samma ämne utan att upprepa sig? När slutar det att vara givande?
— Man kan skriva hur många som helst så länge man tar sig an olika infallsvinklar, säger författaren och journalisten Carl Linnaeus. Kiss är för mig ett outtömligt ämne och deras karriär är så varierad och lång att man kan anfalla gruppens existens från så många olika håll. Min första bok om Kiss, Den osminkade sanningen (2014), var en regelrätt biografi. Den andra, Kiss Klassified (2017), var en coffee table-bok fullsmockad med Mats Vassfjords unika bilder där jag skrev ihop den före detta Kiss Army Sweden-ordföranden Johan Kihlbergs story på engelska och kryddade sidorna med intervjucitat och fakta. Partners In Crime är istället min och Alex Bergdahls story om hur det var att växa upp med Kiss under 80-talet och 90-talet. Egentligen är det väl en sorts hybrid mellan en Kiss-biografi och en lättsam reflektion över hur det var att växa upp som fanatiker.
Berätta mer om KISS – Partners In Crime.
— Vi valde ut vissa vägskäl i Kiss historia som vi ville titta närmare på och berätta mer djupgående om. Vi blandade detta med våra egna upplevelser, som när vi besökt klassiska Kiss-relaterade landmärken i New York, hur vi fått tag på personer i Kiss periferi och pumpat dem på information och hur det var att slåss för Kiss under de svåra åren under början av 90-talet. För enkelhetens skull delade vi in boken i tre akter där akt ett går ut på att vi tittar närmare på de tidiga åren och analyserar texterna och musiken. Akt två är den mest biografiska delen där vi i detalj berättar om åren 1978 till 1982 då Kiss blev mer än ett band, då de gav ut soloalbum under gemensam Kiss-flagg, gjorde spelfilm, planerade cirkuskonster till sin scenshow och gjorde en högtravande konceptplatta. Akt tre är vår favoritdel, den är mest nostalgisk och handlar om 80-talet och vår uppväxt med Kiss som präglades av tidningen Okej och SVT:s Kvitt Eller Dubbelt.
— Eftersom det här inte är en regelrätt biografi har vi inte kört det klassiska upplägget med bildark i mitten av boken. Däremot, vad som är mer intressant än gamla bilder (som man ändå kan hitta på nätet) har vi illustrerat boken med till exempel gamla urklipp från amerikanska dagstidningar från 70-talet och 80-talet. Det är urklipp som inte har cirkulerat på nätet. Plus bilder på andra saker som hör texten till, som till exempel en bild på Kiss första manager Lew Linets visitkort, en blueprint över Kiss första replokal, gamla specificerade fakturor från skivinspelningarna och en massa andra sådana nerdigheter. Det finns med andra ord gott om bilder i boken, omkring hundra stycken.
I dagens samhälla har källkritik blivit allt viktigare i kampen mot Fakenews och likartad rappakalja. Din bok är ett praktexemplar på hur långt man ibland måste gå för att finna något som är nära sanningen. Hur kom det sig att du ville köra denna vinkel på boken?
— Jag och Alex Bergdahl har känt varandra i 30 år och alltid jagat sanningen om Kiss, eftersom Gene Simmons och Paul Stanley särskilt under 70-talet, 80-talet och 90-talet aldrig lät sanningen förstöra en bra historia. Att hitta nya fakta och nya avslöjanden blev tidigt en besatthet för oss. Nu när vi bestämde oss för att göra en bok tillsammans tänkte vi att vi gör en grej av allt vårt grävande. Vi går ”all in” när det kommer till nerdkunskap. Ändå var det viktigaste att boken skulle vara underhållande och lättläst. Det sista vi ville göra var en doktorsavhandling. Sådant orkar ingen läsa. Målet var även att folk som inte bryr sig nämnvärt om Kiss ska ha behållning och tycka det är intressant att man kan grotta ner sig så här mycket i ett ämne, oavsett om det handlar om Kiss eller kärnfysik.
I boken följer vi dig och din vapendragare Alex Bergdahl, som också är medförfattare, på en resa som började redan när ni var små. Hur han ni rent praktiskt skrivit den här boken? Fick ni klippa hur som helst i den andres text och hur avgjorde ni vem som fick fylla på vilket stycke?
— Det har varit sjukt enkelt och gått helt smärtfritt till, eftersom vi känner varandra så bra. Utåt sett är vi varandra motsats, han är extrovert och jag är introvert, men vi tänker likadant. Vi är på exakt samma våglängd, vilket har underlättat allting. Sedan tycker vi egentligen väldigt olika om de flesta Kiss-skivor, men det är bara kul.
— Vi diskuterade först vad det var för sorts bok vi ville göra. Vi plitade ner dussintalet kapitelidéer på varsitt håll. Sedan visade vi dessa för varandra samtidigt. Hälften av dessa var identiska, så dessa var en ”no-brainer” att ta med. Sedan stötte och blötte vi fram och tillbaka tills vi hade 24 kapitel som handlade om saker vi brann lite extra för. Jag påbörjade ett kapitel medan han påbörjade ett annat. Jag kanske nämnde något om en händelse som han skrev om och så bakade han in det, eller vice versa. Vi fyllde på med personliga anekdoter, som vi utformade som kursiverade citat, i den andres text. I slutändan tror jag att vi står som upphovsman till exakt lika många kapitel. Jag ligger bakom det mesta i prologen, Alex ligger bakom det mesta i epilogen. Däremellan får man gissa vem som till störst del ligger bakom vilket kapitel. Förhoppningsvis är det inte helt lätt att urskilja, för boken känns ändå väldigt enhetlig. Vi trodde att det skulle bli svårt att mestadels skriva ur ett ”vi”-perspektiv istället för ett ”jag”-perspektiv, men eftersom vi känner varandra utan och innan var det otroligt lätt.
Om jag inte missminner mig så skriver ni i boken att det var kring 2000-talet som KISS slutade vara just det KISS ni älskade, att det blev något annat. När insåg du detta och vad kände du där och då?
— Ramberättelsen sträcker sig till våren 1999, dels för att det var då vi såg original-Kiss för sista gången, dels för att vi då på riktigt tog klivet in i vuxenvärlden och Kiss slutade vara magiska för oss. I alla fall samtida Kiss, för vad som varit kommer aldrig sluta fascinera oss. Vi har varit noga med att inte dissa samtida Kiss, för sådant är bara tröttsamt. Jag bryr mig inte om att andra musiker har samma smink som Ace Frehley och Peter Criss hade. Jag bryr mig dock om att Kiss efter att ”Psycho circus” släpptes 1998 slutade vara det band som hela tiden sökte nya vägar. I stället tillät de sig att bli ett nostalgiband, vilket är en paradox, eftersom jag är sjukligt nostalgisk själv.
Boken har undertiteln ”Vår livslånga jakt på sanningen”. Kommer ni fortsätta denna jakt även efter att bandet har lagt ned eller känner du ändå på dig att den någon gång kan bli mättad?
— Den kommer aldrig att mättas. Det finns fortfarande gamla hemliga dokument och gamla demoinspelningar att upptäcka och förbluffas över. Det är det som är tjusningen med att vara Kiss-arkeolog. Det skulle inte förvåna mig om det en dag kommer en uppföljare till den här boken.
Finns det några intressanta anekdoter kring hur boken kom till?
— Tyvärr inte. Vad man kan säga är att det inte är lätt att skriva en bok. Det är en jävla massa text som ska produceras och ibland kör man så klart fast. Då har det varit grymt att ha en medförfattare som levererar något som får igång ens adrenalin och peppar en själv att fortsätta.
Text: Cecilia Wemgård
