Alla känner troligen till KISS och att de numera är ute på vad de själva sagt skall bli deras avskedsturné, och det efter en karriär som sträcker sig över 20 studioalbum, 9 livealbum, 14 samlingsplattor, 8 box sets och 10 medlemmar under en period på 49 år. KISS har genom åren kritiserats för mycket men deras fans har alltid funnits där och älskat dem villkorslöst, men nu är det alltså snart över för ett av världens mest spektakulära och kändaste band.
Uppspelt men med vemod och lite rädsla i kroppen tog man sig denna underbara försommarkväll de få metrarna från Rockbaren i Göteborg till Frölunda Indians hemmaborg Scandinavium för att se KISS i Göteborg för tionde gången… vemodet kom sig av att det troligen skulle bli sista gången undertecknad skulle få se sina barndomshjältar live, och rädslan kom sig av de enorma problem Paul Stanley haft med sin röst de senaste åren.
Så några minuter innan nio faller draperiet och inför en knöfull och slutsåld arena drar KISS igång kvällens eskapader med Detroit Rock City, en eskapadrik och helt magisk show som avslutas lite drygt 2 timmar och 20 låtar senare med klassikern Rock and Roll All Nite. Däremellan radades klassikerna upp som ett pärlband, och även om en annan inte direkt älskar låtar som Lick it Up och Heaven’s on Fire så gjorde uppenbarligen resten av arenan det. Men vad tusan, får man under två timmars färgsprakande, rykande, exploderande och eldsprutande lyssna och se när nästan tjugo av de låtar som format ens uppväxt framförs av ett för dagen fantastiskt band, till på köpet på den scen där man såg dem för första gången för 46 år sedan, ja då kan man inte annat än att bara njuta även av dessa.
Och Paul Stanley, visst hackade rösten betänkligt och visst lät han inte som han gjorde i fornstora dagar, men med hjälp av singback och vapenbrodern Gene Simmons så löste han sin uppgift mer än galant. Faktum är att den här konserten var den bästa jag bevittnat på år och dag, det kanske till och med var den absolut bästa jag någonsin sett. Ljudet var super, bandet hur tajt som helst, Gene och Paul verkade lyckliga och bjöd på sig själva, Eric Singer och Tommy Thayer tog för sig på ett vis som jag aldrig sett förut, låtvalet var fantastiskt, publiken extasisk… och scenshowen var något i hästväg. När Paul flyger ut över det extasiska publikhavet för att köra Love Gun så fuktas ögonen av ren och skär lycka, och den där rädslan jag känt innan giget var som bortblåst och hade alltså förvandlats till något helt annat.
När vi sedan traskar ut efter det att sista extranumret, Rock and Roll All Nite, klingat ut och arenan fyllts med konfetti… ja då slå vemodet åter till, men när jag ser alla leende barnfamiljer, små lyckliga ungar med bandet på sina tröjor som traskar där med mamma och pappa hand i hand, då kan man inte bara annat än att skratta och le, och tacka för ännu en fantastisk upplevelse. Om, ja om det här nu verkligen var sista gången jag fick se mina hjältar, och det här är svanesången för världens mest spektakulära band, så var det här den absolut bästa avslutningen jag någonsin kunnat önska mig. Det var en sanslös show från start till mål, det var livsbejakande kärleksfull rock’n’roll, det var cirkus, det var ett brinnande och exploderande inferno, och oavsett vad vissa besserwissrar tycker så var det här helt enkelt världens bästa liveshow.
Så tack KISS, tack Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss, Eric Carr, Vinnie Vincent, Mark St. John, Bruce Kulick, Eric Singer och Tommy Thayer, tack för att alla spelningar, tack för alla plattor och tack för alla magiska minnen, ni har format generationer. Tack för allt, Gothenburg loves KISS!!
Bäst: War Machine, Black Diamond och Cold gin
Sämst: Lick it Up, Heavens on Fire och Say Yeah
