Datum: 2017-12-17
Pondus, jultomten och en raketavfyrning är en konstig kombination. Skatepunk, hårdrock och funkiga noter hittar man inte heller ofta på en och samma kväll. Men alla dessa faktorer händer denna afton på Sticky Fingers. Lokalen fylls försiktigt, men mångfalden är stor när både gamla och unga gör sig redo för CKY som besöker Sverige för första gången på många år. Dessutom har dom med sig adrenalinmissbrukarna i The Last Band och experimentatorerna i Lioneze.
The Last Band
Trots att grabbarna i The Last Band är först ut är dom det sista som lämnar skallen. Med ett jäkla riv, målmedvetenhet och hårdrock är taket på god väg att lyfta trots det glesa publikhavet. Med uppskattningsvis tio personer som står redo vid scenkanten stiger Coffe Bloodeng (sång) ut på scenen med en självklar pondus som om han vore självaste Axl Rose (Guns N’ Roses). Coffe informerar om att tiden är knapp. Kanske är det därför det är fem stycken durracellkaniner, höga på adrenalin, som lika synkroniserat som kaotiskt levererar spelningen ut. White Powder går hem hos publiken lika enkelt som ett köp av strumpor i årets upplaga av jultidningen. När The Last Band går på som om de vore självaste huvudakten, och publiken betalar blint, vet man att förbandet har gjort sitt jobb med ett betyg utöver det vanliga.
Betyg: 9/10
Lionize
Ska Nathan Bergman (sång) föreställa Jack Black eller jultomten? För efter ett antal gäspningar och halvdana applåder är det bara hans röda paljettpyjamas som lämnar ett bestående intryck. Chris Brooks (keyboard) sköter sitt med flitiga pianofingrar och för det mesta landar blicken åt hans håll. När bandet väver in funk i deras musik rycks det lite halventusiastiskt i höfterna, men ändå blir Lioneze toalettpausen för kvällen. Det är nästan som om bandet bjudit på narkos. Stundvis känns det kul, men efteråt finns det inga speciella minnen att ta på.
Betyg: 4/10
CKY
Det är nästan tio år sedan det amerikanska röjpaketet CKY stod på en svensk scen. Det stora dragplåstret för kvällen inser att det inte finns någon tid att förspilla och avfyrar raketer redan från start. Trots att bandet är stillastående större delen av spelningen provocerar skatepunkarna ihop en enda stor moshpit framför scenen. Chad I Ginsburg (sång, gitarr) charmar med sin ovanliga mörka stämma och emellanåt slängs gitarren över axeln för att mötas av jubel. Matt Deis spelar kaxigt på sin bas samtidigt som han backar upp sången. Trots att jänkarna har varit aktiva sedan 1998 är det ingen kvav hitkavalkad som suger syret ur lokalen. Under låtar som Days Of Self Destrucion och Head For A Breakdown (The Phoenix, 2017) kastas händer lika högt upp i luften som under klassikern 96 Quiet Bitter Things (Vol 1, 1999). Vid det här laget kan Chad lika gärna börja tralla på Den Blomstertid Nu Kommer och publiken hade fortsatt vråla med för hela Göteborg att höra. När till och med Jess Margera (trummor) ställer sig framför micken för att innerligt tacka publiken knyter han ihop krutpaketet med storartad finnes denna afton.
Betyg: 9/10
Foto: Veronica Steen
