Live: Europe på Metallsvenskan
.
25/5-2012
.
Det har varit en dödsvarm och svettig dag på Metallsvenskan men när solen går ner och klockan börjar närma sig Europe öppnar sig plötsligt himlen och en stor regn- och åskstorm brakar ner över den väntande publiken vid stora utomhusscenen. Spelningen blir på grund av detta en aning försenad men folket framför scenen verkar så övertända att de inte bryr sig, istället bygger man upp stämning genom att klappa och vråla högt efter varenda åskblixt.
.
Trots försening och att alla är dyngsura ute i regnet hittar man inte en enda sur min i publikhavet när bandet äntligen går på scen. Europe, ett av Sveriges genom tidernas största rockband tas emot på ett helt korrekt sätt – med ett riktigt jordskredsjubel. I år släpptes nya plattan Bag of Bones och de går rakt på sak genom att bränna av hela tre låtar från skivan. Vi får höra Riches To Rags, Not Supposed To Sing The Blues och Firebox, en fruktansvärt stark öppning i mitt tycke. Fjärde låten blir Superstitious och publiken går i taket, allsången är total.
.
Superstitious är verkligen inte en av mina favoritlåtar men jag blir förvånad över hur bra jag tycker att den är live. Hela bandet utstrålar en sådan otrolig ärlighet och det känns som om Joey Tempest menar vartenda ord. Jag får en töntig myskänsla i hela kroppen, det känns som om det här är bra grabbar, på riktigt. Jag köper det Europe säljer och får man mig att köpa något jag egentligen ogillar, då är man duktig. Punkt.
.
Energin på scen är över all förväntan. Ian Haugland dundrar på där bakom trumsetet, Mic Michaeli visar prov på grym känsla och grymma höftrörelser vid keyboarden och basisten John Levén får igång publiken ordentligt med ögonkontakt och gester, men kvällens klarast lysande stjärnor är ändå John Norum och Joey. Även fast jag inte kan hjälpa att få upp osnygga bilder från Final Countdown-videon i huvudet när jag ser Joeys Colgate-leende tillsammans med den välfönade frisyren så tycker jag att han är fantastiskt underhållande att titta på. Han studsar omkring och tricksar med mick, vevar mickstativ, spelar bongotrummor, lirar gura och ger oss en oförskämt stark sång – såklart! En scen-allt-i-allo med en kropp som en vältränad 20-åring.
.
.
Norum å andra sidan håller sig på sin kant, något mer stillsamt men med en extrem inlevelse och känsla. Vid några tillfällen böjer han sig ner för att ”skjuta” med gitarren mot publiken men oftast står han på sin plats och visar oss hur ett ordentligt gitarr-lir ska se ut. Fjäderlätta fingrar dansar över strängarna utan något vidare tecken på ansträngning. En vacker självklarhet som framförallt låter sinnessjukt bra.
Kvällens Norum-moment var under låten Scream Of Anger. Gitarrsolot drar igång, jag vänder blicken mot honom och i exakt samma stund fylls hela himlen upp av en kraftfull blixt. Rysningen som gick genom min kropp när åskan samspelade med gitarren går inte att beskriva, det var bland det fetaste jag sett.
.
.
Det som försiggick på scen var otroligt men det som hände nere bland oss dödliga kändes efter en stund inte alls lika imponerande. Folk är dräggigt fulla, sjunger bara med till de mest kända låtarna och allt fler ropar efter att få höra The Final Countdown. Jag börjar tycka att det hela känns ganska sorgligt. Europe är så mycket mer än bara ”dendär” låten, finns det överhuvudtaget någon här som uppskattar dem som bra musiker – eller är folk bara här för att få höra den mest kända låten? Tråkigt nog blir irritationen på publiken lite för påtaglig där ett tag och jag tappar fokus från själva spelningen …fram tills att Norum drar igång öppningssolot på Girl From Lebanon. Precis allt som sker runtomkring bleknar och jag mår kanon igen, detta kan bero på att jag råkar vara en riktig sucker för gitarrer (som ni märker). Norum bänder strängarna och har ett specifikt ansiktsuttryck för vartenda ljud, det är empatiskt och förjävla fint.
.
Fram emot slutet får publiken precis vad de vill ha. Nostalgikerna blir glada i byxan när Rock The Night river igång, därefter går bandet av scen för att sedan bli inkallade och ge oss ett extranummer bestående av Last Look At Eden och The Final Countdown. Med tanke på den tidigare uttalade irritationen så var jag väl inte direkt i extas under finalen men jag lämnar ändå spelningen med stor respekt för både Europe och The Final Countdown. De har verkligen satt sitt avtryck här i världen. Stort.
.
Även fast jag tyckte att de missade ett par gamla godingar så kändes setlisten genomtänkt och bra. Vi fick höra många nya låtar och jag älskar det faktum att Europe inte är rädda för att förnya sig. Senaste materialet är tyngre än någonsin och det gjorde sig väldigt bra live. En fin spelning som levererades till oss med glimten i ögat!
.
Setlist:
Riches To Rags
Not Supposed To Sing The Blues
Firebox
Superstitious
Scream Of Anger
No Stone Unturned
Demon Head
New Love In Town
Let The Good Times Rock
Seventh Sign
Love Is Not The Enemy
Girl From Lebanon
Carrie
Start From The Dark
The Beast
Rock The Night
Last Look At Eden
The Final Countdown
.
Bäst: Trycket i de nya låtarna, energin på scen, Norum.
Sämst: Publiken.
.
Betyg: 9/10
.
// Michaela Hult
