Grande på Anchor, Club Asylum den 4:e mars 2012 enligt Annika Arve
.
Ibland är man på rätt plats vid rätt tillfälle, undertecknad råkade vara just detta en onsdagskväll då Grande rockade Pub Anchor finest – Club Asylum. Ja, Grande, det är trots allt min favoritstorlek, så förväntningarna var lite extra höga.
.
Redan vid linecheck försöker bandet få publiken att komma igång. Detta gillas starkt. Baskaggen får golvet att vibrera lite extra och publiken svarar bandet med jakande hejarop.
Spelningen drar igång. Sångaren Henrik Kaveryd börjar genast samtala med publiken, klagar på den något försiktiga stämningen, kräver mer handklapp och skrik och får det, självklart.
Bandet drar igång. Ljudet lämnar sorgligt nog lite mer att önska då sången dränks något av den övriga musiken.
.
Ljudet är inget som avskräcker åskådarna som i samlad trupp rör sig fram mot scenen. Stämningen har skiftat, adrenalinet pumpar och den något sömniga starten på kvällen är som bortblåst.
Bandet tappar några åskådare ganska snabbt. Den eviga kampen öl vs musik är svårvunnen, de sanna hjältarna är dock generösa med jubel och ömhetsbetygelser – detta kan dock bero på att de klarar av båda, då svaret på Henriks fråga om nykterhet i publiken blir ett unisont, rungande ”NEJ!”.
Fler och fler händer letar sig upp i luften, andras fingrar har letat sig ner till scenens kant för stöd, framtida nackskador kan här och nu fått sitt ursprung.
.
Basist Fredrik Dingvall höjer ölflaskan till sina läppar och dricker glupskt. Jag suckar förnöjt, för många vattenkaraffer har smugit sig in på rock- och metalscener på senare tid.
Bandet drar av Lizardkill, Nothing to Hide och Treating the Symptoms.
Halvvägs in i spelningen och nu börjar hända grejer. Musiken sprider sig och långt bak i lokalen ser man blickar höjas.
Ett litet gitarrsolo i samband bandpresentation ger mig en hallucination där jag ser för mitt inre hur små kobror fyller scenen och hypnotiskt rör sig till musiken.
.
Jag måste slå ett slag för de sjukt kärleksfulla och tillika älskvärda fans, alla band har några, Grande har en kille som hängiven ut i fingertopparna står hela tiden lite längre fram än resten av publiken. Lyckligt kör han sin grej och kan vartenda ord i varenda låt. Du är underbar.
.
– ”NU JÄVLAR” deklarerar Henrik.
En ström av nävar letar sig upp mot skyarna. De må vara några färre framför scenen vid det här laget, men inte en jävel står still.
.
Jag blir lite besviken när spelningen börjar lida mot sitt slut. Det känns inte färdigt.
Trevligt nog är det många som håller med mig och publiken begär encore, det beviljas till allas stora glädje.
Jag älskar den väloljade intrycket av huvuden som rör sig symbiost i takt. Sista låten ljuder genom lokalerna och lite Fuck you I won’t do what you tell me (Killing in the Name – Rage Against the Machine) kastas in i arrangemanget.
.
Återigen dränks sången något, men riktigt okej, det här är fint som snus.
Klart att det blir en nästa gång för mig och många fler.
Tack för ikväll grabbar. Rock on!
.
Bäst: Stämningen som gradvis byggdes upp till en lättare eufori.
Sämst: Ljudet, jag ville gärna höra mer av Henriks fina röst.
Betyg: 7/10
.
Setlist (eller gaylist som bandet själva valt att kalla det):
.
Treating the Symptoms
Lizardkill
Nothing to Hide
The Mission
Facesplit
Souldier
Headless
ZZ
.
