Min första kontakt med Imperial State Electric var under Peace & Love 2010. Jag gick runt, lycklig och full på festivalområdet och plötsligt hörde jag några mästerliga riff en bit bort. Jag släppte allt jag höll på med, började springa mot ljudet. När jag kom fram såg jag Nicke Andersson och Dregen spela på en relativt stor scen. Jag stod som paralyserad och bara tittade på härligheten, ett av mina finaste minnen från Peace & Love 2010. Nu, två år senare står jag nykter inne i ett fullt Debaser och brottas med härliga människor. Jag är förväntansfull över om de kan göra mig lika lycklig ikväll som då.
För er som inte vet vilka Imperial State Electric är så kommer här en kort sammanfattning.
Om Sverige har en rockkung så är det Nicke Andersson, denna man har varit ständigt aktuell sedan han under tidigt 90-tal var trummis samt låtskrivare i death metalbandet Entombed. Han startade ett hobbyprojekt, The Hellacopters med Dregen från Backyard Babies. The Hellacopters slog genom riktigt stort och vann en grammis 1996. Nicke valde att hoppa av Entombed för att satsa fullt ut på The Hellacopters. Efter en lång framgångsrik resa som har gått till Svensk musikhistoria valde Nicke att lägga ner bandet år 2008 till fansens förtvivlan, de fick dock ett nytt hopp 2010 då Imperial State Electric släppte sitt självbetitlade debutalbum. Detta året släpptes deras andra album Pop Wars och nu är dem i Malmö för att förgylla publiken med sin party rock.
Medlemmar: Nicke Andersson (sång/gitarr), Dolf de Borst (bas/sång), Tobias Egge (gitarr/sång) och Tomas Eriksson på trummor.
Kvällen går i energin samt glädjens tecken, så fort ridån dras undan och Imperial State Electric tar första ackordet sprutar de energi ut över hela Debaser. På vänster sida om mig står några tjejer som väldigt lyckligt sjunger med i första till sista låt, till höger om mig har jag minst lika glada killar som även de sjunger med i varje låt. Denna glada stämning bryts dock av på grund av några små brister som att mikrofonen nästan helt saknar ljud, inte ens under mellansnacket hör man Nicke pratar. Under all kritik enligt mig, tur att de kompenserar det med sin musikaliska sida.
Kvällens huvudperson Nicke är genuint glad med ett leende på läpparna genom hela konserten. Hans mellansnack består av att han tackar Malmö efter varje låt. Det är skönt att mellansnacket är avskalat då Imperial State Electric istället låter musiken tala för sig själv. Nicke är född till att stå på scen med gitarr runt halsen, han rör sig i takt till musiken, hugger med gitarren i luften, lutar sig bakåt och sträcker upp gitarren mot taket, allt är professionellt och sitter i benmärgen. Han besitter en ofantlig energi och känslan i hans solos är ofattbara, speciellt i Narrow Line och Rock Science. Imperial State Electric glänser som starkast när Nicke och Tobias avlöser varandras riff samt solos, i synnerhet under Throwing Stones. Tobias är den passiva av de fyra, han sjunger med i några låtar, river av ett par schyssta solos men annars står han på sin sida av scenen mer eller mindre genom hela konsertens gång. Det är inte förrän i slutet som han börjar gå runt på scen. Det andra energiknippet som gillar att svära och skrika ”motherfucker” är basisten Dolf, han studsar runt medan han levererar snygga basgångar, speciellt i Monarchy Madness som han öppnar med ett litet solo kompat av Tobias.
Trumslagaren Tobias gör vad han ska, kompar resten av bandet och får ett eget solo mellan Narrow Line och This Is Rock’N’Roll, resten av bandet går av scenen och ljuset blinkar så starkt att ett epilepsianfall känns farligt nära. Trumsolot ja, behöver vi verkligen ett sådant? Mina tankar vandrar iväg men större delen av övrig publik har breda leenden på sina läppar och ser ut att njuta så förmodligen behövs det.
This Is Rock’N’Roll, kvällens bästa samt snabbaste låt är ett litet energiknippe som får publiken att börja dansa. Dolf skriker, ”We wanna see some fucking dancing”, han är även den som står för den huvudsakliga sången i låten. Sedan kommer vi till kvällens sista låt (- innan extranumrena) Throwing Stones. Vi bjuds på riffkavalkad, solos som avlöser varandra, basgångar som ekar i öronen och svett som sprids från en dyngsur Nicke. Ibland kan man skymta honom ta ett extra andetag vilket är fullt förståeligt då denna man borde förlora en hel del kalorier under kvällens gång. Det instrumentaliska slutet är mästerligt och tar verkligen ut all energi ur lokalen. Efter sista ackordet är både jag, bandet och stora delar av publiken svettiga. Publiken börjar ropa in Imperial State Electric igen innan de ens har hunnit lämna scenen.
Imperial State Electric kommer tillbaka upp på scen i sedvanlig maner och jag blir lika förundrad varje gång när ett band tar ut all energi, både hos sig själva och publiken för att sedan köra extranummer. Throwing Stones var ett perfekt slut på en energispridande konsert, tyvärr får vi några låtar som går obemärkt förbi. Wail Baby Wail är alltid lika härlig att lyssna på men det är inte förrän i sista extranumret Leave My Kitten Alone som energin från Throwing Stones kommer tillbaka, än en gång får vi ett mästerligt instrumentaliskt slut, publiken sjunger, ”Hey hey hey” i olika tonlägen till gitarrerna och slutar inte förrän bandet har gått av scenen.
Det finns inte mycket att klaga på av kvällens spelning, mikrofonen var under all kritik och extranumrena kändes nästan överflödiga men annars var Imperial State Electric bättre än jag minns dem. Det är svårt att inte ryckas med i deras energi och och börja dansa. Jag tackar Imperial State Electric för en trevlig lördagskväll som hade kunnat spenderas på ett så mycket tråkigare sätt.
Bäst: This Is Rock’N’Roll och Throwing Stones.
Sämst: Att det knappt fanns något ljud från mikrofonen plus de överflödiga extranumrena.
Fråga: Behöver vi verkligen ett trumsolo?
Betyg: 8/10
Låtlista:
Waltz For Vincent
Uh Huh
Lord Knows I Know That Ain’t Right
Redemption’s Gone
A Holiday From My Vacation
Sheltered In The Sand
Leave It Alone
Shake It
Deja Vu
Rock Science
Monarchy Madness
Narrow Line
This Is Rock’N’Roll
Throwing Stones
Extra:
Take Me
Wail Baby Wail
City
I Don’t Know What I Want
Let You Do
Leave My Kitten Alone
Bilder från konserten hittar ni här.
Skribent och fotograf: Jonas Persson
