16 juni 2012.
Klockan är 01.00 på fredagsnatten och jag befinner mig i Close-Up-tältet tillsammans med cirka fyra hundra förväntansfulla samt trötta människor. Det är med blandad förtjusning som jag står här då jag äntligen ska jag få se en av mina stora hjältar, nämligen Max Cavalera – grundare till ett litet band känt som Sepultura. Flera olika tankar surrar omkring i mitt huvud, tänk om konserten är dålig? Tänk om Cavalera inte håller längre? Då kommer hela min världsbild att raseras. Som tur är levererar Cavalera denna natt och varken jag eller någon annan lär gå härifrån besvikna.
Konserten börjar med introt Resistance som öppnar deras senaste album Enslaved (släpptes den 13 mars 2012). När introt lider mot sitt slut kommer Max Cavalera, Tony Campos (bas), Marc Rizzo (gitarr) och David Kinkade (trummor) avslappnat ut på scen och kör snabbt igång World Scum, en av topplåtarna på Enslaved. Den är så mycket hårdare live än på album vilket är tack vare basisten Tony Campos mörka samt brutala stämma som driver fram låten i refrängerna. Att han har ett skägg som jultomten hade varit avundsjuk på gör inte saken sämre. Nästa låt ut är Blood Fire War Hate, Cavalera får varenda en i publiken att öppna käften vilket medför att tröttheten omvandlas till energi.
Soulfly spelar tyvärr alldeles för få låtar från sitt senaste album som enligt undertecknad är ett av deras bästa på väldigt länge, det finns ett antal guldkorn där som hade passat perfekt för allsång. Vi blir också lurade på konfettin vid ett tillfälle, efter Intervention går bandet direkt in i en cover av intro-tonerna till Black Sabbath’s Iron Man. Kinkade får sitt eget lilla trumsolo, jag är väldigt allergisk mot trumsolos men detta låter riktigt bra, med dubbla baskaggar och brasilianska folkmusik-toner förför han mig. Roadien kommer ut med två golvpukor och mina nackhår reser sig för jag känner att Sepultura’s Ratamahatta är på G. Cavalera kommer ut, går fram till scenkanten, pekar på en kille i publiken och ber honom komma upp. Tillsammans med killen och Campos så hamrar Cavalera vilt på golvpukorna i cirka trettio sekunder, sedan kommer roadien och tar ut golvpukorna igen. Ratamahatta uteblir och jag känner riktigt hur besvikelsen sköljer över mig. Min hängläpp är inte långvarande för i nästa låt bjuder Cavalera in Richie och Igor Cavalera Jr., tillsammans kör de en riktigt tight Revengeance, den låter så nära albumversionen man kan komma förutom att Richie’s mikrofon inte är lika hög som de andras, tyvärr.
Soulfly i all ära men konserten når sin kulm när låtar från bandet med nio bokstäver i namnet spelas, dock får vi endast två låtar från denna eran. Först ut är Refuse/Resist som får publiken att bilda en circle pit samtidigt som de skriker sig hesa i refrängen. Den andra låten är, inte överraskande nog Roots Bloody Roots. Låten som jag klassar som en av mina absoluta favoritlåtar gör det svårt att hålla inne alla kroppsvätskor. Den är exakt så ljuvlig som jag bara hade kunnat föreställa mig i mina drömmar.
Det är kul att se Soulfly som efter alla dessa år fortfarande gör sin grej och inte säljer ut sig som så många andra band för att nå ut till en större massa. Bandet njuter minst lika mycket som oss i publiken denna sena timme och bjuder på ett perfekt avslut till Metaltowns första festivaldag.
Bäst: Roots Bloody Roots och Revengeance.
Sämst: Energin dalar i vissa låtar.
Betyg: 7/10
Bilder från konserten hittar ni här.
Skribent: Jonas Persson
Fotograf: Emma Morén
