22/8 – 2012
Ett av sveriges största rockband intar sveriges största gatufestival, vad kan gå fel?
På scen står det fem stora bokstäver som lyser rött, de bilar ordet ”HIVES”. Introtoner i form av pianospel strömmar ur högtalarna, bandet kommer ut på scen och ställer sig vid respektive instrument till publikens jubel, sist ut är kvällens huvudperson Howlin Pelle som äntrar scenen med ett stort leende och det dröjer inte många sekunder förrän bandet kör igång Come On från det senaste albumet Lex Hives.
The Hives är ett stort fenomen på musikhimlen vilket är tack vare den superba, energirika och dansanta musik som de levererar men även bandets frontman (som även är en av världens bästa) Howlin Pelle. Han drar skämt och småljuger lite mellan låtarna, fläckarna på hans frackskjorta är gåslever, Belugakaviar, blod och falafel. Falafel är ju förövrigt det enda vi ”snapphanar” äter då det finns ett stånd var hundrade meter vart man än går. ”Ska jag prata danska?”, frågar Howlin Pelle för att i nästa stund säga, ”Ni har ju ändå tillhört Sverige ett bra tag nu så ni fattar nog.” Innan Tick Tick Boom körs igång berättar han att bandet har planterat tusen kilo dynamit under torget för att spränga oss i luften. Vi får även veta, till publikens stora förtjusning att The Hives första spelning var som förband till Social Distortion på KB i Malmö 1996.
Det är allt sånt som gör bandet till det fenomen de är idag och kanske ett av världens största rockband. Som jag redan nämnt är Howlin Pelle i toppform genom hela konserten, ett sista bevis på det är under Tick Tick Boom när han kommenderar alla att sätta sig ner på marken för att sedan på en given signal hoppa upp i luften, eller när han klättrar upp på kravallstaketet under I Want More. Hans stora ego kan även vara hans svaghet, de många gånger han vill att publiken ska jubla samt skrika hans namn kunde bandet lätt ha spelat en eller två låtar till, å andra sidan hade det inte varit detsamma utan all egocentrism.
Jag ska inte förglömma resten av bandet då de också bidrar till den storhet som The Hives besitter. Howlin Pelles bror Nicholaus Arson har myror i benen och kan knappt stå still en sekund, han skakar hela kroppen i takt till musiken och är en briljant bakgrundssångare samt en skicklig soloist. Den andra gitarristen Vigilante Carlstroem visar att man inte behöver röra så mycket på sig för att ha pondus, likaså när det kommer till basisten Dr. Matt Destruction. Bandets hjärta och rytmsektion Chris Dangerous hamrar sönder trummorna, han inleder förövrigt hela konserten med sitt trumslag innan resten av bandet kommer ut på scen. Dessa fem grabbar visar att även efter 17 år tillsammans så finns det inget bättre än att stå på scen och få bekräftelse utav flera tusentals skrikande människor. De spelar på som om jordens undergång äger rum direkt efter sista tonen.
Något jag måste klaga på är publiken, även om merparten skriker och jublar så är det väldigt lite ös, passiviteten är närvarande och som i andra fall är det bara de första raderna som har nävarna upp mot skyn medan de hoppar upp och ner. Detta kan bero på den stora folkmassan, hoppa in i fel person kan leda till ett slagsmål, hoppa på någons tå kan leda till smärta med mera. Utöver publikens passivitet finns det inget nämnvärt att klaga på. Detta var min första gång med The Hives och jag drömmer redan om nästa gång.
Bäst: Allt, scennärvaron, energin, Howlin Pelle, låtarna.
Sämst: Ingenting.
Betyg: 10/10
Bilder från konserten hittar du här.
Skribent samt fotograf: Jonas Persson.
