.
Bandit All Ages
Young Guns, Self Deception och Lower Than Atlantis LIVE på Sticky Fingers
Josefina Wiklund
7:e mars 2012.
.
Engelsmännen i Lower Than Atlantis har inte spelat i Sverige sedan 2009, vilket har givit dem tid att släppa två album – Far Q och World Records. Just nu så turnerar de som förband till Young Guns i norra Europa och idag så är det Göteborg och Sticky Fingers som får besök.
.
När bandet kliver ut på scenen går de in i första låten utan förvarning. Publiken fyller ungefär halva lokalen och gör inget större väsen av sig med undantag för några hängivna fans som headbangar för fullt längst fram. Ljudet är verkligen inte det bästa men killarna rockar på som om det var deras sista spelning någonsin.
.
När första låten är avklarad så kör sångaren Mike Duce lite mellansnack på charmig brittiska och får med sig publiken in i andra låten. Bandet är taggat och någonstans halvvägs in i spelningen så bildas kvällens enda (!?) moshpit, som tyvärr försvinner lika snabbt som den uppkom. Jag förvånas över hur trött och slö publiken är. Mike försöker upprepat dra igång åskådarna men det håller aldrig i sig mer än i tio sekunder.
.
Framåt slutet så gör killarna helt plötsligt en skön övergång till Foo Fighters The Pretender och publiken vaknar till, med god anledning, det är en riktigt bra cover och jag kan inte låta bli att le emot bandet, med hopp om att de skulle se att även jag som står längst bak uppskattat spelningen.
.
Bäst: Bandets förmåga att köra fullt ös även om de fick minimalt tillbaka.
Sämst: Publiken
Betyg: 7/10
.
Self Deception är det enda svenska bandet på scen ikväll och de spelar nästan uteslutet låtar från deras senaste album Over the Threshold (2011).
.
Bandet entrar scenen till ett spöklikt intro som för tankarna till en nedlagd nöjespark. Detta gillas! Det blir ändå en förhållandevis trög start, bandet spelar grymt bra och utstrålar både glädje och energi men det tar inte fart. Jag lägger snabbt märke till att de verkar ha jävligt roligt när de spelar ihop, de rör sig mycket på scenen och spelar lika mycket mot varandra som för publiken. Till och med trummisen som jag tycker allt för ofta hamnar i skymundan i vanliga fall är lika involverad som någon annan.
.
Halvvägs in i spelningen så presenterar sångaren Andreas Olsson den nya live-gitarristen Ronny Westphal och drar några skämt om att basisten Patrick Hallgrens begynnande flint som han fram tills nu har lyckats gömma skickligt under en hatt. Sedan så passar han på att inflika att nästa låt har de lånat av en ”rosa tant”, och så river de av P!nks Fucking Perfect. Alla tjejer i publiken sjunger med och deras cover är mycket bättre än originalet enligt mig. Bra jobbat!
.
När ljudet på en av gitarrerna krånglar så räddar Andreas detta snyggt med lite Stockholm-Göteborg-skämt som funkar ett tag tills han annonserar att de får köra en man kort helt enkelt. Starkt. Ljudet på gitarren kommer igång ganska snabbt och de kör en sista låt innan de kliver av scenen.
.
Bäst: Fucking Perfect, att de fortsatte spela en elgitarr kort.
Sämst: Fortfarande publiken.
Betyg: 8/10
.
.
När det äntligen blivit dags för kvällens headliners Young Guns så har publiken gått från att vara relativt mixad – till att bestå av nästan enbart tjejer. Först så känns det lite märkligt men när de äntligen kommer ut på scen efter mer än en halvtimmes paus så förstår jag varför. Hela bandet (och i synnerhet sångaren Gustav Wood) ser ut som Robert Pattinson (Twilight) möter Oliver Sykes ungefär. När pojkarna börjar spela så blir jag positivt överraskad av flera anledningar, hela bandets scennärvaro är fantastisk, de är tajta tillsammans och tjejerna i publiken fixar sin del av avtalet. Efter fem låtar så är dags för mellansnack där Gustav Wood berättar om deras nya album Bones som enligt undertecknad får klart godkänt.
.
När bandet drar igång igen så har volymen på trummorna höjts till en smärtsam nivå vilket gör det svårt att koncentrera sig på något annat än att undra vem som tyckte att det var en bra idé att mixtra med volymen. Young Guns avslutar starkt och när jag går från Sticky Fingers så är humöret på topp.
.
Bäst: Titelspåret Bones
Sämst: Höjningen av trummorna
Betyg: 8/10
.
Skribent Josefina Wiklund
