Datum: 2016-04-09
Det sägs att man inte kämpar ihjäl en skugga, den dödar man med ett ljus. När arrangören Luciferian Society slår på stort räcker varken ljus eller eldar till. Det är lika nattsvart och desorienterat ändå. Och även om black metal-entiteten Grá är de som avslutar kvällens misär så läggs minst lika mycket krut på öppningsakterna. Blodhemn bjuder upp till en dansant tolkning av den klassiska norska black metal-scenen där thrash metal har betats in i sömmarna. Men där norrbaggarna satsar på thrash metal där tar finska Satuninan Mist och bejakar shamanism och voodoo. Med sin sju man starka orkester bankas det med primal urkraft både bakom trumpodiet och på de två uppsättningarna med trummor som intar flankerna. Allt medan deras sångare Santtu Kainulainen verkar slåss mot både inre och yttre demoner i en kamp som får honom att både dansa runt och se ut som att han vill slå ihjäl någon.
Kanske är det också i kontrasten till denna fart och flärd som Uppsalas nya ockulta black metal-band, Mephorash, näst intill tycks stå still på scenen. Med rökelse, stål, mystiska symboler och en önskan om att omvandla lokalen till ett svart tempel följer de boken till punkt och pricka för hur en ondskans ritual ska utföras. Kanske är det också på grund av denna slaviska recitation som det känns föga intressant för undertecknade. Som en perfekt blek kopia av ett mörker som är så tungt att vi knappt kan ta på det. Men det går hem hos publiken, det gör det. Mer rappt blir det däremot när black’n’roll-vurmarna IXXI bombar scenen med sin lättsmälta, allsångsvänliga kavalkad av röjarvänliga låtar. Å andra sidan rättar Grá snabbt till detta med diverse hängsnaror och andra melankoliska attribut. Länge leve mörkret, länge leve Luciferian Society.
Text och bild: Cecilia Wemgård
