Vad får du om du tar medlemmar från Sveriges extremmetal elit och sätter i samma studio med uppdrag att skriva den bästa death metal plattan de kan klämma ur sig? Du får förmodligen The Lurking Fear och deras debutplatta Out Of The Voiceless Grave. Med en rått slemmig och hotfull framtoning skapar de en vansinnesfärd i skräckförfattaren H.P Lovecrafts universum där den omätbara tyngden kväver en. Tomas ”Tompa” Lindberg, sångare i At The Gates, har slagit sig ihop med gitarriste Jonas Stålhammar (God Macabre/Bombs of Hades) och tillsammans med gitarristen Fredrik Wallenberg (Skitsystem), basisten Andreas Axelson (Tormented/ Disfear) och trummisen Adrian Erlandsson (At The Gates/ The Haunted)är resultatet en salig soppa med riktigt rå death metal som gemensam nämnare.
Vart började detta någonstans?
– Alla vi fem som är med i bandet hade på olika håll pratat om att starta upp saker, säger Tompa. Vi hade olika idéer men någon gång i augusti-september förra året så kom vi på att istället för att starta fem olika band så kunde vi bilda ett enda i samma musikaliska inriktning eftersom vi ändå känner varandra. Då började vi ha diskussioner om inriktningen på musiken och vart vi ville ta det hela. Vi frågade oss själva om vad det var som var essensen av death metal enligt våra mått mätt. Vi märkte att vi alla var på samma sida och att det här skulle bli en smidig åktur.
Så det var inte det klassiska scenariot av att faktiskt göra slag i sak om något man länge pratat om i fyllan?
– Nä, det har varit många olika trådar som tillsist spunnits ihop till en sak. Hela konceptet, och hela den artistiska visionen, är något mer än att vi är fem gamla snubbar som har varit med i leken under en längre tid och nu bestämt sig för att spela death metal tillsammans. Vi har jobbat mycket med att ta konceptet dit det är idag. Dock har stegen dit självfallet varit roliga.
Berätta mer om konceptet.
– Någonstans ville vi fånga essensen av vad death metal är för oss samtidigt som vi har velat göra något nytt inom genren. Vi har pratat om att ett band alltid är summan av dess influenser och att bandet originalitet beror på hur man sätter ihop dessa influenser, vilka delar man väljer att sätta ihop med varandra och så vidare. Vi märkte att vi var inne på samma spår och att vi gillar Autopsy och Morbid Angel. Men sedan fick vi fundera över vilka delar av dessa bands sound vi ville använda oss av och vad som passade ihop med de andra delarna för att skapa något fräscht. Det ska inte vara old school för saken skull utan det ska kännas relevant även idag så att du inte får en känsla av att du bara lyssnar på de gamla klassiska plattorna om igen. Hade vi velat gå den vägen hade vi kunnat starta ett projekt istället och spela ”ripp off” musik, men det hade däremot inte varit på riktigt.
Vad tycker du själv skiljer er från den gamla skolan?
– Någonstans vill jag ha det här hotfulla och slemmigt krälande från den typ av metal som Repulsion och Autopsy har gjort. Jag vill ha känslan av det där nästan geggiga och oformliga tillsammans med det skarpa och hotfulla som man hittar i tidiga Posessed och Morbid Angel. Jag har velat hitta balansen mellan dessa så att det klickar och kan skapa ett nytt universum där vi själva kan hitta en ljudbild att arbeta utifrån. En bild där man på en gång kan känna vad som är, och vad som inte är, The Lurking Fear. Det är vår kombination av dessa influenser som gör att vi särskiljer oss.
Ert bandnamn är taget efter en novell som är skriven av en av skräcklitteraturens största författare; H.P Lovecraft. En novell som han skrev 1922 och som handlar om en inavlad familj med kannibaler som bor under ett berg. Även i texterna tycks Lovecrafts mystiska värld återkomma. Varför?
– Jag ser alltid musiken som jag skriver och pratar om i bilder och visioner. Texterna ska komplettera den visionen och göra helheten större. Även omslag och liknande bilder ska bidra till den vision som målas upp för dig när du lyssnar på musiken. För mig har death metal aldrig varit en arg eller aggressiv musikstil. Det ser jag mer som något som hör till thrash metal och hardcore. Death metal har istället det hotfulla och krälande som gör att man känner sig illa till mods när man träffas av den äkta varan. Jag hamnade i en situation där jag var tvungen att fråga mig själv vad jag kan skriva idag som dels är litterärt och textmässigt utmanande för mig själv utan att det blir tråkigt. Dels vad jag kan stå för idag och som kompletterar musiken genom att måla upp de rätta landskapen för lyssnaren. Lovecraft passar utmärkt för den här typen av bilder som jag vill måla upp. Mina texter, visioner och abstrakta historier är dock mina egna som jag har satt in i hans textlandskap. Det är inte Lovecrafts egna historier jag har använt mig av utan enbart hans universum och atmosfär som ett redskap i mitt textskrivande.
Överlag tycks H.P Lovecrafts verk och historier ha fått sig ett enormt uppsving i dagens populärkultur. Framförallt inom extremmetal. Varför tror du att det är så?
– Jag skulle vilja läsa in mycket i det här men jag tror framförallt att det inte handlar om… death metal estetiken är större än så… (Tompa letar fundersamt efter ord). Lovecraft fyller väl någon form av hål hos folk. Det han har författat är förbaskat bra skrivet och någonstans i allt detta är han den totala skräckförfattaren som har utvecklats ett helt eget mytologiskt universum. Det är lite samma sak som J.R.R Tolkien och hans historier om Midgård.
– Lovecraft har hela bilden klar för sig och så låter han sina skräckhistorier glimma till i en helt vanlig miljö. Folk i hans historier snubblar över gammal kosmisk ondska i situationer där det känns som att detta skulle kunna hända på riktigt. Man vaggas in i en falsk säkerhet och sedan får man se dessa sinnessjuka glimtar in i ett annat universum. Jag tror att det kittlar läsare än idag. Riktigt bra saker försvinner aldrig. Det har varit vi gamla rävar som har läst detta sedan vi var små death metal bebisar men nu har nästa generation snubblat in på detta och också upptäckt vad vi älskade.
Du nämner att du har bilder och visioner i ditt huvud när du arbetar med låtarna och pratar om dem. Kan du ge några exempel?
– Det hela handlar om det här med galen kosmisk ondska som ligger och lurar för att sticka fram sitt fula huvud i den normala världen. Någonstans utgår Lovecraft från att hans gudar alltid har funnits och att de heller inte är onda utan det är snarare att deras intressen ligger i konflikt med människans. Deras värld är mycket större än vår. Det finns en omätbar tyngd i deras universum som nästan kväver en. Det är där jag känner att låtarna talar till mig. Det omätbara djupet som gör att man känner sig väldigt illa till mods.
Är The Lurking fear ett kreativt utlopp vid sidan av era andra band?
– När vi började prata om vad death metal verkligen betyder för oss, och vad vi ansåg saknas i dagens death metal scen, blev det som en mission för oss att lyckas med det här genom musiken. Det handlar inte alls om att vi inte får utlopp för detta i våra andra band och att vi därför skulle göra detta vid sidan om. Snarare hade vi som mål att göra den ultimata death metal skivan.
Ska The Lurking Fear ses som ett fullskaligt band som kommer att turnera eller som ett projekt?
– Det här är absolut ett riktigt band. Jag tror att alla medlemmar kan skriva under på att vi inte graderar våra band efter någon form av viktighetsgrad utan det här är något vi verkligen vill fortsätta med. Vi har fantastiskt trevligt tillsammans och känner oss kreativa i detta. Vi ska ge oss ut och spela och även släppa fler skivor. Hur vi ska hinna med allt detta? Allt handlar om logistik och vilja. Vi är problemlösare och har varit med i branschen så pass länge att vi kan detta. Jag är SO-och engelsklärare för årskurs 4-9 i förorten i Göteborg. Jag har dessutom en förstående rektor som låter mig hålla på så mycket det bara går. Jag ser med andra ord bara möjligheter.
Text: Cecilia Wemgård
