Texter om laddad ångest, mörker och ensamhet lämnar sällan hjärtat fridfullt. Så självfallet öppnade MadMan’s Choices debutplatta Vanity upp för diskussion om livets svåra motgångar, musikens påverkan och sist, men inte minst, vad fåfänga egentligen betyder. Vi tog oss ett snack med sångaren Morgan de Boer.
Ni beskriver er som ett band influerat av grunge och progressiv rock. Vart tycker ni att den progressiva delen kommer in?
– Vi har lyssnat en hel del på både äldre och modern progressiv musik och det är en genre som är svår att definiera, säger sångaren Morgan de Boer. Det är nog ingen av oss som tänker på vår musik som progressiv rock även om vi kan tycka att det finns inslag av det. Det är också en tunn linje mellan att influeras och inspireras. Det vi framförallt tycker att den progressiva rocken har gemensamt är att den skapar en känsla eller en atmosfär i låtarna, vilket vi har försökt att göra i mycket av det vi gör. Vi har inte någon tjugominuterslåt eller jättelånga instrumentala partier men vi har ändå influerats av sättet att skriva låtar på. Vi försöker göra låtarna intressanta. För att hålla lyssnaren intresserad har vi lagt mycket tid på harmonier och rytmer och att det ska hända nya saker i låtarna, vilket förhoppningsvis gör att det inte blir så förutsägbart.
Trots era influenser har ni lyckats sätta en personlig prägel på musiken. Kan ni berätta om processen för att göra det mer originellt?
– Det är alltid kul att höra att andra tycker att vår musik är originell, vilket vi tror att alla band eftersträvar. Samtidigt är det många som hör likheter från tidigare band vilket inte heller behöver vara något negativt, framförallt inte om det är band vi själva har lyssnat en hel del på. Processen till att försöka göra det originellt har berott på att vi har varit öppna för varandras idéer samt att alla har fått sätta sin egen prägel på musiken. Detta är något vi har försökt att bygga vidare på.
Första singeln som släpptes från Vanity är Derailed. Varför?
– Derailed är låten som vi först skrev till skivan och den har fått lägga grunden till det vi fortsatte att göra. Den innehåller ett tungt riff, harmonier som speglar känslan i texten och ett hängigt tempo. Vi tycker också att den fungerar bra som singel då den drar igång direkt och är en grym introduktion till vår skiva.
Tycker ni att låten Burn That Halo representerar bandets namn, en galen mans tankar och val?
– Spännande fråga. Den handlar om att frigöra sig själv från dom ramar som sätts runt oss redan som barn och hur svårt det kan vara att känna vart gränsen går. Frigörelse är en bra sak, men vart går gränsen till att jag istället skadar mig? Utifrån ser vi annorlunda på människor som går sin egen väg och vi tycker som gemene man att det är attraktivt, men också lite galet. På det sättet tycker vi att låten representerar vårt bandnamn. Låten handlar om förmågan att kunna göra något annorlunda, men att vi formas av samhället att se det avvikande som galet. Även rädslan för att uppfattas som galen hindrar många människor från att göra vad de vill.
Ordet Vanity översätts till fåfänga. Hur skulle ni säga att ert omslag med ett skelett iklädd klänning representerar det ordet? Utveckla gärna.
– Omslaget är gjort av Alek Kalabakov som fick lyssna igenom skivan för att själv skapa sig en uppfattning om känslan. Efter ett första utkast kände vi i bandet att motivet stämde bra in på musiken och texterna. I samhället idag ligger fokus på ditt utseende och att framställa sig. Omslaget symboliserar en extrem variant av fåfänga som lever vidare.
I låten Vanity hörs orden: ”My vanity won’t let me show you what I feel”. I många fall är det ordet stolthet som kommer in i sådana sammanhang. Kan ni förklara hur ni tänkt kring den textraden?
– Fåfänga är en typ av stolthet. Min erfarenhet av fåfänga är att det ligger någonting bakom det. Man kan ofta säga att fåfänga personer är egenkära eller självupptagna men i själva verket handlar det om rädslan för att visa vem man är. Att mitt anseende som person skall förminskas om jag visar mina känslor för människor som betyder något för mig. Vilket också märks på hur vi vill framställa oss själva på till exempel sociala medier. Där är bilden av oss själva i centrum och en längtan efter att uppskattas av människor runt omkring oss som leder till att vi inte tillåter oss själva att visa vilka vi är eller hur vi egentligen känner.
Jag tolkar det som om många av texterna tar upp ensamhet, rättmätighet och självömkan. Symtom som ofta bildas genom missbruk och psykiskt ohälsa. Är det något du upplevt personligen?
– Ja, mycket är självupplevt. Efter att ha levt i ett långvarigt tungt missbruk så har textskrivandet ett självterapeutiskt värde. Jag utgår ofta från de desperata känslor som jag många gånger varit i, eller är i, men försöker också få in en känsla av hopp. Jag är ett levande bevis på att man kan ta sig ur en sådan livssituation och leva ett lyckligt liv, drogfri. Det krävs mycket arbete och att verkligen möta och lära känna sig själv, men det går och det är värt det. Jag vet att när jag själv var mitt i missbruket så trodde jag det var omöjligt att leva ett liv utan droger. Jag hjälptes av att kunna identifiera mig själv i texter från andra band. Detta är något vi hoppas att våra lyssnare också kan känna; att kunna identifiera sig oberoende av egna känslor och problem.
