Datum: 2017-03-16
Sedan 70-talet har Magnum visat att även britter kan skapa AOR som håller genom årtiondena. Klubben har fyllts med en äldre publik och även om atmosfären osar nostalgi är bandets energi rena rama sömnpillret.
Iklädd ett par simpla jeans och en prickig mormorströja inleder sångaren Bob Catley passande nog med When We Were Younger som låter långt ifrån lika bra som när den träffade skivdiskarna för elva år sedan. Rösten är trött och så raspig att den är mer sövande än upplyftande. Något som definitivt inte hjälper är de dirigerande gesterna samt frånvaron av engagemang hos gitarristen Tony Clarkin som mest ser ut att vilja vara någon annanstans. Förhoppningarna om att det ska lossna längre in i spelningen ökar med Lost on the Road to Eternity. Först då får sången den kraft som behövs för att kopplingen mellan musiker och publik ska nå fram. En stor överraskning är att Bob försöker sig på några glädjeskutt. Det finns med andra ord fortfarande krut i gubben trots hans envisa försök att ta fram en tamburin under de mest illa valda tillfällena. Lika fort som topparna kommer glider de undan igen. Istället för att uppträda som ett ikoniskt rockband liknar de mest ett avdankat dansband.
Ett sista försök till räddning görs av den fjäskande basisten Al Barrow som i samklang med trummisen lyckas höja kvaliteten ett par snäpp. En enda blick på den halvsovande keyboardisten räcker dock för att illusionen ska spricka. Folkmassan tunnas ut allt eftersom och kvar i discoljuset står spillrorna av det som en gång var Englands främsta musiker.
Betyg: 3/10
