Genom gangsterrappande Kartellen har han blivit känd. Genom Intern Musik har han koll på musikscenen. Han är fullvärdig medlem i Hells Angels MC, före detta drogmissbrukare och tvåbarnsfar. Han heter Jerry Solfeldt och har precis släppt en blytung metallskiva med självutlämnade texter och nattsvart melankoli. I Pub Anchors lilla backstagerum har jag och 43åringen slagit oss ned. Han är stressad vilket inte är konstigt. Ikväll debuterar han med en skiva i sitt eget namn och karusellen har snurrat snabbt det senaste året. Bredvid oss sitter ett kamerateam. En dokumentär är planerad och det känns en aningens bisarrt att intervjua Maskinisten medan vi i tur blir filmade av andra. Första frågan är dock solklar; hur kom det sig att rapparen blev metallfantast?
– Det var väl egentligen ett misstag som skedde när jag var inne på Universal för att presentera våra gamla skivor med Kartellen. Jag råkade spela upp låten Strid, som jag inte var så speciellt stolt över, så jag stängde av den. Då frågade de om jag kunde spela den igen vilket jag gjorde. Universal undrade om de fick låna låten och sedan hörde de av sig och frågade ifall jag kunde tänka mig att göra en hel skiva. Så egentligen var det faktiskt ett misstag, lägger sångaren till med ett leende.
Att prata med Jerry är lätt. Han är en sympatisk man med mycket på hjärtat. Det är inte bara hans texter som är självutlämnade. På hans facebooksida kan man ofta titta på filmsnuttar där han berättar om vad han gör, vad hans sånger betyder, tankar, känslor, funderingar och mycket av sitt privatliv.
– Ska jag vara helt ärlig så började jag spela in filmerna för att jag stavar så dåligt. Jag har haft facebook i något år men det har varit min polare Roger som skrivit inläggen. Nu struntar jag i stavningen och spelar in filmer istället. Sedan jag såg mig själv på nätet så har det känts som att jag spelar in en liten dokumentärfilm. Ungarna dammsuger och jag får prata om mina låtar så det har blivit min egen verklighet.
Sätter man detta i kontrast med den människa som sjunger på debutplattan Parasit får man intrycket av att det finns två personligheter i strid med varandra. Den ena är Maskinisten vars tuffa uppväxt format en krigare, det andra är en tvåbarnsfar som spenderar det mesta av tiden med sina söner.
– Egentligen är det samma person. Jag har ingen större kontroll utan det beror på hur jag mår just den dagen. Det är inte precis något jag står och bestämmer; ”idag ska jag visa upp den sidan”. I både låtarna och allt annat är det samma person. Däremot är jag mer intresserad av familjefadern för det är det som jag själv tycker att jag är. Det andra är mitt förflutna och det som ligger bakom dessa händelser. Det är det som jag tar fram i musiken. Jerry gör en kort paus. Jag kallar detta för terapiplattan. Den har varit jätteskön att göra. En berikelse.
Att kalla de vokala insatserna på skivan för sång skulle vara en överdrift. Snarare pratar Maskinisten fram sina texter över ett ljudlandskap som pendlar mellan Rammstein och Raubtier. Det är tungt och tekniskt med distade gitarrer..
– Jag kan inte sjunga utan det här är vad jag kan. Det funkade och skedde automatiskt. Jon, som lagt trummorna på skivan, känner Tomas Haake från Meshuggah och Jocke Skog från Clawfinger. Det var dem som jag började närma mig och tänkte på när Universal erbjöd sig att släppa den här plattan. För första gången är det någon som tror på mig. Jag håller inte på och manipulerar mig till saker för att få något gjort. Istället är det någon som frågar mig vilket känns bra. Jag fick chansen att göra detta med vem jag ville varvid jag tänkte att jag tar de värsta först. Men sedan fick jag prestationsångest. Jag skulle aldrig kunna leva upp till det som grabbarna har att erbjuda, det är en sak som är säker. Visst, de skulle pusha mig när jag gör detta men sedan skulle jag stå där som ett flöte i ena hörnet och bara dra därifrån. Nu har jag fått rita teckningar och berätta historien till varje låt. Sedan har vi spelat in detta där de har gjort de enskilda bitarna efter det som jag ritat och berättat.
Så i slutändan är det ändå din version som hörs?
– Precis, så enkelt är det. De killar som jag spelade in med håller inte på med hårdrock egentligen. Det är dem som jag jobbar med när jag håller på med house och liknande. Det är därför som de gjort precis det som jag sagt eftersom de är så bra musiker. Den ena killen är visserligen hårdrocksproducent men de förstod hur jag menade efter ett tag, lägger Jerry till skämtsamt.
Och pratsången?
– Jag tänker inte på den utan gör det som känns rätt för mig samt det som jag är kapabel till. Sedan vet man inte i framtiden. Jag trodde inte det här för ett år sedan. Den första låten som jag gjorde var Förortsdemon år 2010. Innan dess hade jag aldrig skrivit en rad eller ens nynnat låtar i bilen. Den låten gjorde jag bara för att Sebbe (Sebastian Stakset) i Kartellen inte dök upp för att lägga sång på texten. Då gjorde jag allt själv och sedan dess har jag prövat mig fram. Allt har inte varit från hjärtat, snarare har det handlat mer om att testa. Jag har orkat fortsätta eftersom internethatarna får mig att gå igång. Så man är väl helt enkelt tvungen att utveckla sig själv.
Jerry har slutat att gå i klinch med de som skriver hatiska kommentarer på internet. Många gånger läser han det inte ens då det under dåliga dagar påverkar hur han själv ser på sitt skapande. Processen kring låtskrivandet är dock på en ganska abstrakt nivå där grunden ligger i de drömmar vokalisten har nattetid.
– Nu för tiden har jag alltid telefonen vid sängen för jag vaknar på nätterna med funderingar kring livet eller någon text. Jag kommer aldrig ihåg det när jag går upp på morgonen så jag ser till att spela in allt. Ibland ser jag nästan packad ut när jag spelar upp dem. Det jag filmar är både vad jag säger och mitt eget ansikte så att jag kan se vilka ansiktsutryck jag gör.
– Det är samma sak som när jag bygger hus. Jag har alltid lite prestationsångest över vad som ska hända. Även om jag har byggt många hus så vet jag att; ”fan, det här känns jobbigt med både grävning och grunder”. När jag sedan sover så drömmer jag om hela bygget. När det har gått några nätter finns det inte längre några problem. Egentligen har jag redan byggt huset på det mentala planet vilket även sker med musiken. Får jag en idé så blir den ganska klar och tydlig i drömmarna.
I texten till Syster, bror, moder jord pratar Jerry om hur han försonades med sin far på dennes dödsbädd. När jag frågar om det är allt för personligt att diskutera uppväxten skakar han på huvudet. Han intygar att det inte alls är några problem, bandet ska ju ändå spela låten senare under kvällen.
– Texten går ”ett helt jävla liv av bråk och förtal, ändå får jag chocken när döden tar min far”. Jag sa till mina bröder och vänner att jag bara åker över för att begrava farsan, sedan skulle jag komma tillbaka. Men det var ju… Jerry letar efter orden. Jag kunde inte förstå att det skulle bli så jobbigt. Uppväxten har inte varit lätt med den liraren och sedan vart jag omhändertagen när jag var ganska ung. Därefter har det varit förakt och hatkärlek med mycket slagsmål när jag blev lite större och kunde boxas. Det gick många år innan jag tog gubben men efter att vi slutat att slåss så handlade det mer om hatkärlek. I slutändan blev vi bra vänner, speciellt sista tiden. Runt tiden när han dog hade vi långa stunder tillsammans på egen hand. Det var väl det som gjorde att vi försonades. Det är ett bra minne plus allt det jag såg och hittade efter att han dött. Då lärde jag känna min farsa mer än under hela mitt liv. Det känns stort på något vis.
– Jag har dömt honom för mycket av det som hänt men när jag ser vem han var och vad han var med om så är det inte så konstigt. Allt går i arv. Jag har själv tagit mig ur det värsta som jag har varit med om. Min mor sa att jag blev som min far. Jag har själv gjort en behandling när min första son föddes 2001. Man får ta ansvar för sitt eget liv så gott det går. Det viktigaste är att förstå vem man själv är. Det tror jag är något som jag börjat göra.
Du sjunger ofta om krigare, vad är det för krig du utkämpar?
– Mitt eget liv känns som om det har varit ett krig som jag nu börjar bli halvklar med.
Vem är fienden?
– Jag, skrattar Jerry. Jag krigar mot mig själv. Det är jag som drar ned mig i botten vilket jag sjunger om. Vad är det jag sjunger? ”Trött på mig själv, så trött som jag är på dig när jag stjälper mig själv”. Det är det som jag har gjort hela mitt liv. I dagläget har jag kontroll över mycket men inte över allt. Det finns en del kvar att jobba på. Det är inte över förens det är över.
Det är långt ifrån över. En platta är inte tillräckligt för att bearbeta ett helt liv i krigsfältets skyttegrav. Som det ser ut nu är inget planerat men en uppföljare är inte otänkbart. Vad den kommer att handla om i detalj är dock långt ifrån ristat i sten.
– Det blir nog mycket terapi men det kommer också att handla om min kärlek till barnen och min syn på dagens samhälle. Det finns en liten snutt av det i slutet av den här skivan. Det handlar om hur jag tycker att landet styrs. Makten tömmer vårt land som ett skalbolag. De gör vad de vill för att sedan sätta dit medborgare som inte har rätt att utföra det som de faktiskt gör. Det slutar med att jag säger; ”vad vill du ha mer än bara ta, så du visar våra barn att pesten kan vara far”. Det skulle kunna vara jag eftersom jag är en hojkille. Jag läser om mig själv i tidningen där jag målas upp som ett jävla rovdjur fast jag vet att jag är ute och fiskar hela helgerna. Jag är en krigare. En bra tvåbarnspappa som krigar. Det är min största utmaning här i livet. Jag har de här två barnen på halvtid och jag fixar det.
– Jag tror att det finns mycket folk som känner igen sig i texterna. Jag är inte någon speciell, det är många som har samma dilemma. Vi är alla människor som i slutändan är ganska lika varandra.
Text: Cecilia Wemgård
Bild 1: Cecilia Wemgård
Bild 2: stillbild från musikvideon till låten Strid
