Metal Reunion PTD3 - Bruket, Varberg

Datum: 2016-04-16
För några månader sedan undrade arrangören Evelina Mattsson(Studiefrämjandet Halland Musik)om det skulle gå jämt upp, några dagar innan festivalen fick hon kämpa för att skaka loss extra biljetter till det slutsålda Metal Reunion PTD3. Med besökare från hela världen (Ryssland, Canada, Tjeckien för att nämna några få) har Varberg väckts till liv och kan stoltsera med en kväll av så många högklassiga melodiska death metal-band av den gamla skolan att resten av Sverige får ställa sig i skamvrån. Västkusten levererar än!Revengia
Lokalpatriotiska Revengia är första bandet ut för kvällen. Grundade under gymnasieårens era anno 1988 fick de sig en skraltig start och ett långt uppehåll innan de sparkade igång igen runt 2001. Tre album senare, och med en hyfsat stabil line-up bakom spakarna, går de från ett vemodigt intro till ett pang på rödbetan. De må vara stillastående på scenen men har ett stabilt och tight ljud som för tankarna till Ebony Tears och tidiga In Flames. Revengia är ett typexempel på vad den tidiga melodiska death metalscenens svallvågor kunde åstakomma. Ett stereotypiskt västkustband i Göteborgsandans bättre skola. Det går fort fram musikmässigt men med det stillastående kroppsspråket känns det som att bandet levererar några snäpp under förmågan.
Betyg: 6/10Eternal Lies
Andra Varbergsbandet ut på scenen bildades i samma veva som Revengia men har hållit ett bra mycket mer sparsamt tempo när det kommer till att släppa skivor. Spiritual Deception kom ut 2002 och har rosats högt upp i metalkretsar. Vilket är förvånansvärt för när bandet väl står på scenen känns det inte som att hypen är befogad. Inte bara publiken sviker utan även intresset hos undertecknade. Eternal Lies påminner i mångt och mycket om Revengia men saknar samma tryck och har en plastig underton som skaver likt en elakartad blodblåsa. Tyvärr är bandet en rätt så intetsägande akt. Det är inte dåligt, bara allt för tråkigt.
Betyg: 5/10Cromlech
De må ha funnits två Cromlech i Sverige, men det är bara Varbergsakten som har hållit tiden stången. När de bildades under mitten av 90-talet hann de med en EP(The Vulture Tones) innan de somnade in vid millennieskiftet. Kvällen till ära har den förhistoriska megalitiska strukturen vakant till liv och lindat en explosiv publik kring ena lillfingret. Genom att öppna med låten ’Forsaken Landscape’ intensifierar de hela lokalen. Inte en jävel vill stå still när bandet levererar den ena rakhögern efter den andra. Med en mangelkraft på fem ton är deras framträdande jämförbart med en elakartad ångvält med mordiska intensioner.
Betyg: 8/10The Ancients Rebirth
De påminner om Sacramentum och spelar snabbare än tåget. Med små undertoner av black metal är de det första bandet denna kväll som inte levererar renodlad melodisk death metal ala 90-talet. Det må låta både småsint och fult att kalla dem för Dissection-wannabes men det är svårt att bortse från likheterna när sådan här stereotypisk melodi och ondsinthet korsbefruktas. Tekniken är god… men musiken har vi hört tidigare i större tappning.
Betyg: 6/10Livin’ Parazite
Bandet försvann helt från kartan efter att de spottat ur sig sin debut Down(2002). Sedan small det till för något år sedan och när röken skingrade sig så stod plötsligt kvintetten där som om ingenting hade hänt. Livin’ Parazite är också det enda bandet denna afton som helt och hållet struntar i den extrema skolan för att istället banka på i ren heavy metal-anda. Det är mycket humor på scenen och bandet innehar en genuin spelglädje. Det är dessutom lika kul att bevittna framträdandet som det är att svagt nynna med i melodierna. Allsången är inte långt borta när sångaren Larsa Bertilsson peppar publiken till att klappa med i ren Lasse Berghagen-frenesi.
Betyg: 7/10Fatal Embrace
Dom bildades 1992, spelade in debuten Shadowsouls’ Garden(1997) men när de var på väg att släppa ett andra album betitlat Hail Down Deep rann allt ut i sanden. Ett år efter sin debut var bandet ett minne blott. Vilket är förvånansvärt då de med sin näst intill nu-metal klingande death metal borde ha suttit som handen i handsken i det rådande musikklimatet under sena 90-talet. Bandet levererar mycket rörelse på scenen, vilket sångaren Tommy Grönberg redan bevisat när han framträtt tillsammans med Eternal Lies tidigare under kvällen. Något att anmärka på är att han inte har bytt tröja mellan varven och där med gör ytterst skamlös reklam för sitt andra band under Fatal Embrace framträdande. I övrigt vandrar bandet en lite väl säker medelväg.
Betyg: 6/10Ablaze My Sorrow
Sprungna ur Falkenberg 1993 tog bandet tidigt inspiration från akter så som At The Gates och In Flames. Deras musik var av den standardiserade sorten och levde inte helt upp till sina idolers kvalité men trots detta har de kommit att släppa tre helgjutna vax av melodisk death metal. Att det är 14 år sedan den senaste skivan kom ut i handeln är en världslig sak. När Ablaze My Sorrow står på scenen är valet av låter ytterst selektivt. Fokus ligger på debuten If Emotions Still Burn(1996) samt tredje skivan Anger, Hate and Fury(2002). Varför The Plague(1998) har fått på foten är förvånansvärt, speciellt med tanke på att bandets starkaste låt ’As the Dove Falls Torn Apart’ kommer från just denna kreation. Sångaren Kristian Lönnsjö gömmer ansiktet i sin svarta huva men far fram med erfarenhet över scenen. I sin avskalade nakenhet blir gruppen en av de starkare akterna under kvällen.
Betyg: 8/10Eucharist
Varbergsönerna i Eucharist kan utan problem räknas som pionjärer när det kommer till att väva samman death metal och melodi. Så långt har deras pionjärskap gått att de idag tillskrivs titeln som anfader till ”The Gothenburg Sound”. Med en nästan två decennier lång torka på liveframträdanden är kvällens spelning något utöver det vanliga. Att öppna med material som tillhör det första som de någonsin skrivit gör att de bejakar de gamla fansen och släcker törsten hos mången åhörare somhar rest över halva jorden just för denna spelning. Visst blir det teknikstrul här och där men detta är death metal vi pratar om och inte raketforskning. Det ska låta grisigt vilket grabbarna lyckas balansera med elegans. Med en tio i topp hitkavalkad både mosar de publiken och lämnar dem mållösa. Kanske bäst sammanfattas allt i den enda tåren som en äldre man i publiken fäller medan hans leende sträcker sig från öra till öra. Eucharist är tillbaka med besked och tar inga fångar.
Betyg: 9/10